Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I Trastevere. Berättelse af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ansiktet var blekt som hvit sten, ögonen svarta
som mörkret. Ett profetiskt dödshat låg öfver det som
af en oändlig tillvaros oräkneliga sorger fårade
Ahasver-hufvudet. Men detta uttryck dröjde blott en minut.
När hufvudet åter segnade ned mot skuldran på det
sölade golfvet och de hvita, kalla ögonlocken för alltid
slötos, mildrades alla drag. Skuggan af det leende, som
aldrig i lifvet fallit öfver hans ansikte, sken där nu med
förintelsens välbehag, som i sin frid löser upp och stillar
all spänning af åtrå och hemlöshet.
Nu strömmade människorna till, kallade af skriken
och bullret. Grannar och grannkvinnor fyllde rummen med
rop och förvirrade bestyr. Cesare stod isolerad midt på
golfvet. Ingen vågade närma sig honom, utom Agatha,
som höll hans hand liksom hon ville dela hans skuld och
såg på honom stelt och oafvändt med lystenhet och lycka
i blicken. På dem båda gjorde hopens tillmälen och
hotelser intet intryck. Cesare stirrade på Melkisedeks lik,
utan medkänsla eller ånger, blott med den hårda minen
hos en man, som ser att han gjort en dumhet, för hvilken
han måste sota. Med en kall axelryckning lät han sig
föras bort af polisen. Agatha följde honom barhufvad
och i mörkret gnistrade hennes gyllenröda hår. Medan
man väntade på bärarna, som skulle föra liket till
bårhuset, röjdes matbordet af, och Melkisedek lyftes upp
därpå. En gumma, som förmodligen någon gång varit
inne i en synagoga och därför ansåg hufvudbetäckningen
höra till den dödes religion, satte sammetsmössan på hans
grå hår. Där den lilla gubben låg i skenet från
vaxljusen i de fäderneärfda silfverstakarna, såg han själf ut
som ett underbart gammalt kuriosum och icke som en
människa, hvilken nyss varit lefvande. Det blef småningom
tomt i rummet. Domenico, som glömd och hjälplös satt
kvar i sin stol, tog den dödes kalla hand i sin, och det
5. — Svea 1903.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
