Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den blinde. Berättelse af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som det var, han var blind och ingen skulle ge honom
synen tillbaka. Hvarför olyckan just hade träffat honom,
hvarför det var han och inte Eriksson eller’ röda Nisse,
som klef in i rummet när burken exploderade, det hade
han haft tillräcklig tid att fundera öfver på sjukhuset, och
han hade anmodat både doktorn och sköterskan att hjälpa
honom att reda ut tankarna. Men doktorn bara murrade
någonting och gick sin väg, och sköterskan började läsa
i bibeln. Däraf drog han den slutsatsen att frågan icke
skulle besvaras och beslöt att nöja sig med det. Han
hade dessutom kommit underfund med att man alltid blef
ledsen när man tänkte. Bara han inte tänkte på att han
var blind, kunde han emellanåt ha det riktigt skönt i
hösteftermiddagarnas svala solsken, när han stod och halfsof
och lyddes på blåsten i häggrenarna.
I början, innan ännu spriten lagt hans hjärna i dvala,
hade han funnit på åtskilliga små förströelser. Det roade
honom att försöka gissa ut människorna på stegen som
närmade sig och gingo förbi. Och när de stannade och
man talade till honom, så var det ju alltid en viss
spänning. Man kunde höra så mycket på rösten. Man kunde
höra om det var en glad människa eller en ledsen
människa, om han var ung eller gammal, ja nästan om han
var fattig eller rik. Det var häftiga och onda röster som
skälfde af ilska, när deras ägare måste köpa för fem öre
godt samvete, och det var muntra, ljusa röster, röster
fulla af sol och lärkkvitter, och till dessa var det alltid
mjuka fingrar som smekte slanten ner i hans hand. Han
förstod att göra skillnad på detta i sitt tack. Hans egen
röst fick något nära på chevalereskt i sin ödmjukhet, när
han svarade på en sådan kvittrande flickstämma. Det var
som om han ville säga: jag ser hur förtjusande ni är, min
fröken. Jag förstår att ni är lycklig, och jag tackar er
därför att lyckan gjort er barmhärtig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
