Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den blinde. Berättelse af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagar med luften klibbande våt vid ansiktet, och om
kvällarna var lyktan öfver den blindes hufvud tänd och
sken på hans drypande näsa. Regnet åt sig in genom
kläderna, och han skakade af frossa. Han kunde icke
hålla ut så länge nu i taget, och förtjänsterna voro små.
En morgon kom snön. Rymden stelnade omkring honom;
allting blef förstummadt, och när han icke hörde
människornas steg och vagnsbullret längre, var det som om
själfva tiden frusit fast. Han visste emellanåt knappt om
han var lefvande eller död. Benen blefvo isstolpar och
fotterna hade försvunnit. Han måste elda på med spriten
för att härda ut. Marknaden började åter visa tecken till
stigning; det var julen som närmade sig, och det betydde
att tioöringarna blefvo tjugufemöringar och
tjugufem-öringarna femtioöringar och att folks röster fingo en
påfallande hjärtlighet, alldeles som på vårsidan.
Människornas barmhärtighet hängde samman med skrämseln för
mörkret och glädjen öfver det återvändande ljuset.
En dag i middagsskymningen, när han stod och
vacklade mot sitt plank som ett halfdödt djur, kommo några
pojkar förbi, och en af dem gick fram och lade en
byxknapp i hans hand. Han var icke alldeles ovan vid
skämtet, och han hade icke tänkt på att göra försynen
ansvarig för det. Men nu var det något som sade stopp
inom honom. Han blef spiknykter på några ögonblick.
Det for en krampryckning genom hans styfva leder.
Hjärnan flammade, och det fanns bara en enda tanke i
den: att få tag i den skyldige, sätta naglarna i hans
ansikte, krossa honom mot planket, smula sönder honom.
Med rosslande strupe störtade han ut i gränden; armarna
flaxade som ett par vingar, och han tuggade fradga. Han
föll, reste sig, föll på nytt, var uppe igen, slog emot en
husvägg och rusade vidare i vanvettig ilska. Det kom en
släde uppe i gränden, och kusken hojtade åt honom. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
