Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Drottningen. Saga af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Om en stund får hon väl mera mod,» sade han.
De satte sig till bords, och prinsen fick sin plats
mellan riddaren och hans dotter. Men han hade icke
ögon för någon annan än den lilla jungfrun. Hennes
gestalt föreföll honom så fin och vek, hennes röst så
klingande, hennes tal så klokt. Och när hon lyfte
litet på slöjan för att höja vinbägaren till sina läppar
såg han en skymt af hennes ansikte, som gjorde honom
otålig att få se det helt och hållet.
Då måltiden var slut och hon vid uppbrottet smög
sig bakom de andra, i hopp om att obemärkt kunna
komma ut ur salen och sedan springa långt bort från
borgen, hade han henne fortfarande i sikte och ställde
sig plötsligt i hennes väg.
»Mycket har berättats mig om era talande ögon,
ädla jungfru,» sade han. »Vill ni icke unna äfven
mig att få se dem, liksom ni unnat den glädjen åt
hvem annan som helst.»
Hon böjde ned hufvudet mot bröstet.
»Jag kan inte,» hviskade hon.
»Då måste jag tro att ni sett något hos mig, som
ni icke vill att edra ögon skola tala om.»
»O, nej, nej,» utbrast hon oroligt.
»Så lyft då er slöja!»
Men hon stod orörlig och tyst, önskande att hon
kunnat sjunka död till golfvet.
Nu kom äfven hennes far fram till henne med
rynkade ögonbryn och vredgad min.
»Hvad är detta för barnsligheter,» sade han. »Slå
genast upp din slöja!»
»Jag kan inte,» svarade hon åter så tyst att det
knappast hördes.
Då kom en plötslig köld öfver prinsens ansikte.
Han hejdade riddar Huberts hand, som var nära att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
