Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnen om Per Staaff. Svenska Akademisången och dess förhistoria. Af Gustaf af Geijerstam. Med porträtt af Per Staaff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad som fanns bakom allt detta, var hans hemlighet och
hans öde. Det, som i hvardagslifvet stundom stötte
främmande tillbaka, var en ren mask. Bättre än någon annan
har redaktör Efraim Rosenius tecknat Per Staaff i en
kort minnesruna, ur hvilken jag i detta sammanhang vill
citera följande ord:
»Vi som hade lyckan att känna honom mer än från
ytan ha alltid vetat, att denne man i det afseende jag här
berört gått, kan man säga, som en mystifikation genom
lifvet. Nu är han död och nu kan det sägas. Han var
en man för sig. Ingen liknade honom, han påminde om
ingen. Han var alltigenom original, ej spår till
efterbild-ning. Hans lifs glädje var att efter sin förmåga — som
han i känslan af det splittrade arbetet underskattade
snarare än öfverskattade — verka i sin riktning, producera
efter sitt egenartade väsen. Och därvid kom han till en
stor allmängiltighet. Hvad han uträttat som journalist och
skriftställare och framdrifvare i det offentliga och det
enskilda som en till vaket andligt lif ständigt inspirerande
trofast vän, är så mycket och så stort, att det skall lefva
länge efter honom, lefva och verka.»
När Per Staaff nyss var död, sörjde hans vänner
honom för djupt för att få tid att dröja vid hans på en
gång farliga och soliga löje och dess makt. Nu må också
det minnas.
Gustaf af Geijerstam.
11. — Svea 1904.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
