- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1904 /
184

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Shakspeares och Verdis “Othello“. En uppsats af Helena Nyblom

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Lika litet som man kan uttrycka alla skiftningar i
mänskliga känslor på femfotade jamber eller på knittelvers,
vore de än aldrig så vackert gjorda, lika litet passar samma
musikart, må den vara aldrig så storartadt anlagd att
uttrycka alla skiftningar i mänskliga känslor och situationer.
De olika personerna i ett musikdrama skola ej blott
karakteriseras genom en viss musikfras, som är dem påklistrad
som en etikett på en butelj, utan de skola uttrycka sin
personlighet i det, som de hafva att sjunga.

Denna rytmens omväxling och mångfald utmärker i
hög grad Verdis Othello, utan att därför det tragiska
en-hetsintrycket spränges.

Man höre blott första akten, som börjar med
förfäran för stormen och det hotande skeppsbrottet, sedan
Othellos triumferande entré, därefter festen med
dryckesvisan, Jagos första hotfulla uppträdande, Cassios
degradering, och som afslutning den undersköna scenen mellan
Othello och Desdémona.

Här finnas inga tomrum, inga longörer. Handling och
musik sluta sig tillsammans, så man icke vet, om man följer
skådespelets gång genom att lyssna till musiken, eller
förstår musiken bättre genom att iakttaga skådespelet. Det är
en musikalisk-dramatisk rikedom, som fullt tillfredsställer.

Och hur öfverflödar icke sedan hela operan af denna
musikaliska karakteristik, som sätter alla de handlande i
det rätta ljuset? I ett moment tyckes det till och med,
som om operan fått fram något, som taldramat saknar,
nämligen då i tredje aktens slut Othello, drifven till spetsen
af svartsjuka genom Jagos förtal, efter att ha afskedat
Venedigs sändebud, blir fullkomligt vansinnig och slutar
med att falla medvetslös till golfvet. Man förstår
härigenom ännu bättre, att svartsjukan är en lidelse, som
egentligen icke ingår i Othellos natur. Den har blifvit honom
påtrugad af en annan, och blir honom därför öfvermäktig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:23:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1904/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free