Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Generalkonsuln på slottsbal. Historiett af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställde en lappflicka med mörka ögon, leende tänder och
kokett lugg under den spetsiga mössan. Han såg upp
förvånad:
»Men det här är ju du?» sade han.
»Ja,» svarade hon, »för ett par år sen var det en
prisse, som klädde ut mig och fotograferade mig för en
vykortsfirma. Du kan få ett, om du vill.»
»Tack,» svarade han, »det gör detsamma.»
Det ovänliga svaret hade undfallit honom utan att
han tänkte på det. Det förtretade honom, men nu var
det för sent. I hennes ögon kom det fram en liten hvass
och elak glimt. Hon tog kortet ifrån honom med ett
litet ryck, reste sig och började småhvisslande gå fram
och åter i rummet. Han teg och tog en stor klunk ur
sin whisky.
»Det var en stark grogg du har gifvit mig,» sade
han för att säga något.
Hon slutade upp att hvissla och stannade plötsligt
bakom hans stol.
»Hör du,» sade hon, »det är något på tok med din
krage. Guldbroderiet har lossnat. Jag skall sätta fast det
åt dig med en liten nål. Du skall tro, jag kan göra det,
så att nålen inte syns. — Så där — hon fingrade så lätt
på kragen, att han knappt kände det — så där — nu är
det bra. Nu kan du tacka mig. Hvad skulle kungen ha
sagt, om du hade kommit på slottet med trasiga broderier
på kragen...»
Och hon tryckte en liten kyss mot hans nacke.
Det gjorde honom ett visst nöje att se, att hon var
vid godt humör igen, han tyckte att han borde kyssa
henne, men hon vred sig undan, och hans försök var
också rätt lamt och ledde icke till något.
»Nu får du gå, min vän,» sade hon, »annars kommer
du för sent.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
