Hvart solhvarf snabbt förkortar årets dagar.
Sitt bladverk sållar asken öfver muren.
Blek lyssnar dahlian, blank af sista skuren,
till vinden, som i gula björken klagar.

Det doftar vetungt ifrån hult och hagar.
Det nynnar sorgset i den gamla furen.
Högt uppe mot den sammetsblå azuren
flyttfågelsträcket emot söder jagar.

Långt ute öfver vikens dunkla vatten,
som vältrar tungt mot skymningen och natten,
det lyser hvitt om några skrämda tärnor.

Försonande och stilla mörkret faller.
Emellan buskarnas och trädens galler
står himlen full af stora, klara stjärnor.