Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prinsessan. Novellett af Henning Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja,» hviskade hon, *ja, jag lofvar...»
Han vandrade tillbaka så jublande glad som vissa
människor endast en gång i sitt lif kunna känna sig,
berörda af en glädje, hvilken ej har hemortsrätt på jorden.
Han märkte ej molnet öfver solens rand och han timrade
sig redan en annan lifsåskådning.
Men prinsessan kom ej den följande morgonen. Hon
kom ej heller dagen därefter eller dagen efter den dagen.
— Hon kom aldrig mer.
Det skulle också hafva fallit sig svårt för henne att
komma den morgon, hon lofvade, till grinden under det
ljusa löfverket. Ty just då stod hennes bröllop.
Och hon blef lyckligt gift med en man, hon mycket
älskade — jag känner nämligen äfven dem. Men min vän
dog, som ni vet, i Paris och han skref aldrig mer.»
Det var tyst en lång stund efter det docenten slutat,
och damerna sågo sentimentala ut. Herrarna rökte och
undrade hur det var med regnet.
Endast den nygifte herr Rehn lutade sig till sin vackra
hustru och hviskade ömt med armen kring hennes smala lif:
Ȁlskling, hvad bryr vi oss om docentens dumma
prinsessa — bara vi ha h varandra ...»
Och fru Rehn svarade:
»Karl — seså — stig upp, du sitter på min klänning.»
——*——
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
