Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klarinetten. Novell af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sven spratt till. Genom kvällen tonade musiken,
klangfullt och taktfast. Det var paradstycket — ja, det var
finska marschen.
»Å! Nej, men. Ål»
Sven vred sig som i vånda, ref halft filten af sig och
såg rätt upp i sköterskans ansikte, spörjande.
»Ja, du,» sade hon. »Ja, dina kamraterl»
Åter såg han dit bort, skälfvande som för en spöksyn.
»Ska––––ska de spela?»
»Ja. För dig. För din skull, Sven!»
Han grep om stolens båda armstöd och sjönk ihop,
som öfverväldigad, medan sköterskan stoppade om honom.
Hon förstod honom inte, fattade inte ens, om det var sorg
eller lycka, eller hvad det var. Det var så förunderligt.
Hvad var det fatt med gossen, så stilla annars, så glad och
innerligt nöjd förut den dagen?
Hon lutade sig ner öfver honom och tvang upp hans
hufvud, som böjts mot axeln.
Han log blott, ett vädjande, obeskrifligt leende, men
med ögonen fulla af stora tårar, som speglade basarens
brokiga ljus och de bengaliska eldarna.
Marschen ekade mellan husen.
»Sven då! Gråter du nu?»
»Hör» — svarade han, halft i skräck, halft betagen.
»Ja, javisst.»
»Nej. Hör! — Hör — klarinetten!» —
——*——
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
