Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rembrandt. Ett trehundraårsminne af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
också att genomkämpa det som är tungt. Hans egna
bittra erfarenheter öppnade hans blick för lidandets
omätlighet. Bland alla konstnärer är han den för
mänsklig nöd och smärta mest ömmande, den mest
med-lidande — jag skrifver detta nötta och slitna ord så
för att betona dess ursprungliga och djupa betydelse.
Han målar hvarje lidande och sörjande såsom en
honom närstående: de gamle med sonlig vördnad,
de yngre med en broders deltagande. Och han ger
uttryck åt mera än själfva lidandet. Han låter oss
känna fromheten under lidandet, troheten mot lidandet
och framåtskådandet genom lidandet. De af sina
upplefvelser förringade och förkomna framskymta blott
i början af Rembrandts konst eller såsom
verkningsfulla kontrastfigurer i större kompositioner. På del
hela taget framställer han endast det som gror och
växer i människan, ej det som förmultnar och förintas
i henne. Åfven på det sättet är han en lifvets konstnär.
Ingen har känt djupare för andra än Rembrandt,
men hans känsla urartar aldrig till pjunk. Lifvet år
till för att lefvas — det är, kan man säga, den
bärande tanken igenom hela hans verk, men särskildt
tydligt kan man följa den i den långa serien af
själfpor-trätt, den utan jämförelse omfångsrikaste och
innehållsrikaste, som någon konstnär efterlämnat. Jag är ung,
säga de tidigaste, jag har lifvet framför mig — jag
lefver! Jag är en ansedd och lycklig man, säga de
längre fram, jag har en skön och älsklig hustru, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
