Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rembrandt. Ett trehundraårsminne af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett af de ämnen, som Rembrandt älskade och
som han flera gånger målade, är den uppståndne
Kristus med lärjungarna i Emaus. Denne Kristus, som
icke genast blef igenkänd af sina egna, därför att han
var så ringa och oansenlig till sin skepnad, honom
förstod Rembrandt, det var honom han sökte och
dyrkade i sin konst. Hvad hans Kristus har att säga
är icke hvad människorna helst vilja höra. Han har
inga stora åthäfvor, icke mycken glans och ståt i
framträdandet. Han går sin egen väg, så som det bäst
stämmer med hans art och väsen, men han talar gärna
med dem han möter om det som ligger honom själf
närmast om hjärtat. Och om de äro sådana
människor som han söker, blifva deras hjärtan till slut
brinnande i dem, och utan att veta hvem han är
nödga de honom att stanna kvar med orden: »Blif
när oss, ty det lider mot aftonen, och dagen är
för-liden.» Så kom Rembrandt själf till honom och blef
hos honom.
I de religiösa bilderna, som uppenbara så mycket
af kärlek och tillbedjan, upptäcker man också den
punkt, där Rembrandt hatar. Hans bitterhet är stor
mot dem som icke hafva Kristi sinne, dem som stå
hans anda emot — mot fariséer och skriftlärda,
rättfärdighetens representanter, de dryga och
själftillräck-liga ockrarna på erkända sanningar, motståndarna till
allt som är lefvande och omedelbar förnimmelse, de af
bokstafven hypnotiserade, de som gå i flock och icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
