Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rembrandt. Ett trehundraårsminne af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nären omisskännelig. Men hos Rembramdt år
redbarheten mot naturen omutlig. Det låg ingen elak afsikt
i hans sanningsenlighet, tvärtom tyckte han säkerligen,
att kvinnan var god nog för att tåla att framställas
så som Gud har skapat henne. Detta sätt att lämna
fiktionerna åt deras värde och gå direkt till
verkligheten är typiskt för Rembrandts genialt oberoende art
och väsen och sträcker sig till alla områden af hans
konst, som i sin helhet kan sägas innefatta den sista
historiska epoken af naturbegreppets utveckling i den
bildande konsten.
I stället för att, såsom hans föregångare, söka
skönheten i tingen själfva, söker han den i deras källa
och förklaring — i ljuset. Det är ljuset som gör
hvarje sak till hvad den är för våra ögon och
som visar oss alltings helhet och sammanhang.
Därifrån all glädje, all tröst, all lyftning. Prisadt vare ljuset!
Rembrandt gör inga indifferenta
belysningsexperi-ment, såsom Honthorst, Schalken och många andra
af hans landsmän. I det sätt hvarpå ljuset verkar
ligger för hvarje gång en fin och djup mening. Han
leder oss därigenom till bildens hjärtpunkt, och han
anslår de strängar inom oss, som svara emot det ämne
han behandlar.
Rembrandt var nordbo — förtrogen med nattens
mörker och de långa skymningarnas klärobskyr och
den sparsamma dagern i sina väl ombonade rum vid
Jooden Breestraat. Han lärde sig se huru äfven den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
