Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prins Eugen. Essay af Harald Brising. Med 15 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
cumulusmoln och det röda taket med väderflöjeln, verkande
med sin starka färg som en gäll fanfar. Från samma
år är också En sista solglimt. Pastellen De båda
popplarna utställdes 1894.
Ljuseffekterna taga honom allt starkare fången,
och under sin vistelse på Tyresö lär han sig att
iakttaga alla dygnets stunder, skuggornas förlängning och
förkortning, färgernas förändring med belysningen.
Han lefver med i landskapets skenbart så lugna och
dock beständigt skiftande lif. Han uppfångar timmen
och minuten, men samtidigt känner han det som är
personligt i landskapet, det bestående psykologiska
värdet, och i sin konst söker han uppnå den
svår-uppnådda enheten mellan det tillfälliga och det
oföränderliga. Molnet (Göteborgs Museum) är ett verk fylldt af
patos och elektricitet af stor och tragisk stämning som
hotar att urladda sig i oväder. Den öfvergifna stigen
som slingrar sig utmed kullen markerar intrycket af
det olycksbådande grandiosa molnet och de mörka
trädgrupperna, hvarigenom det hela får detta mättade
intryck af eget själslif, som låter en förnimma
landskapet nästan som ett tänkande väsen eller som ett
lefvande temperament. Amiels ofta citerade ord att
ett landskap är en själsstämning äro kanske fällda med
alltför mycken tanke på betraktaren och gifva icke full
rättvisa åt naturens egna oberoende tillvaro, men för
prins Eugen hafva de varit sanning såtillvida att han
sammansmält landskapets själ med sin egen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
