Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två konstnärer. Ferdinand Fagerlin. — Ernst Josephson. Några minnesord af Georg Nordensvan. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge målarens utmanande målningar äro verkligen
ej att nämna på samma dag som den gamles.
Att måla var inte samma sak för dem.
Josephsons palett skildras af en af hans målarkamrater —
af Georg Pauli i hans lilla monografi. På denna palett
funnos rinnande bäckar af pärlemor, klimpar af guld
och silfver, fält af smaragd, rubin och lapis lazuli.
Paletten uppenbarar målarens »glödande kärlek till
färgmassans rent materiella substans».
När man ser en af Fagerlins taflor, kan man lätt
tänka sig hans palett. Hur tvättad och blank den är,
hur prydligt de rena färgerna äro utkramade utmed
kanten i små sparsamma klickar. Josephson var hvad
man på ateljéspråk kallade »såskopp» — ordet
behöfver väl ingen förklaring? Fagerlin tillhör en annan
skola, en annan målarsort och en helt och hållet annan
människosort. Han är den sega och tålmodiga
arbetsmyran, han går aldrig utanför sina möjligheter,
behöfver alltså aldrig misströsta, aldrig tvifla på sig själf.
Hans konst är alltid i jämvikt, målaren är en
pliktmänniska, som gör det bästa han kan, som arbetar
sig till skicklighet. Och som han har både
konstnärs-samvete och konstkänsla och kärlek till värfvet och
till arbetet, så blir det långt mera än blott
handt-verkskonst han åstadkommer.
Men Josephson är ungdomen, lättantändlig och
otålmodig, ungdomen som jublar och förtviflar, som
bultar på skönhetsrikets port och slår näfvarna till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
