Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor - Carl Rupert Nyblom, af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturlighetens rätt i dikten, om han än gjorde front
mot naturalismens öfverdrifter.
Sitt lärarekall älskade Nyblom högt, liksom han
älskade den ungdom, hvars utbildning var honom
anförtrodd, men han längtade dock, efter en
människoålders träget, plikttroget arbete, att få draga sig
tillbaka. Så skedde 1897, och de sista nio åren af sin
lefnad — från hösten 1898 — tillbragte han i
huf-vudstaden, där han och hans beundrade
lifsledsaga-rinna redde sig ett nytt hem, i hvilket liksom förut i
Uppsalahemmet skönhetens makter voro bofasta, och
där värden fortfor att arbeta med bok och penna.
»Så lycklig är icke en kung i sitt slott,
som jag i den torftiga boning jag fått,
förnöjd med min sång och min lyra»
hade han sjungit i sin tidiga ungdom, och de orden
kunde han alltjämt upprepa. Den älskvärda, naiva
hänförelse, med hvilken han ännu långt in i sena
ålderdomen omfattade allt skönt och stort i lif som i
konst, måste väcka sympati och beundran. Alltjämt
brann kärleken till hans ungdoms ideal i gubbens
sinne. Glad och god, fri från all trumpen
högtidlighet eller tillgjord värdighet förblef Carl Rupert
Nyblom ända in i ålderdomens dagar. På det allra sista
hade dock hans lifliga ande mattats. En vårdag, den
30 maj 1907, befriades den från jordisk oro och
ängslan.
Karl Warburg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
