Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till kyrkan Sankt Laurents sig glad beger:
»Du Finn, kom ner,
Finn, Finn, kom ner ur det höga!
På tornet blott fattas en endaste sten,
Den lägges se’n;
Men Gud har bevarat mitt öga.»
»Och heter jag Finn, af jätteätt,
Ej läggs så lätt
Den stenen, — den eden jag svär dig.
En evig ruin skall din kyrka stå
Och utanpå
Och innantill aldrig bli färdig.
Dock — heter jag Finn», fortfor han vred,
»Jag bryter ned •
Den dumma, den holkade klyftan.» —
Då springer han neder med raseri
Och griper i
Grundpelaren, rotad i kryptan.
Han ryster och ryster. Då nickar till fall
Den byggnad all,
När styrkan med ens honom felar.
Till sten blir Finn, får ej lif igen: —
Så står han än
Och famnar sin väldige pelar.
Och allt se’n den tided, mång1 hundra år
89m templet står,
Jemnt något fattas uppå det.
Det bygges förgäfves, år ut och är in,
Och dertill Finn
Ar skuld, — men ej domkyrkorådet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
