Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64g.
ARUNDO LAPPONICA
Lappskt Rör.
Blomvippan styf. Blomfoder skalen något trubbig i.
Borstet sittande på blomkronans rygg, och
likasom håren af densammas längd. Rotbladen
trådsmala.
Wahlenb. Fl. Lapp. n. 45. t. i. fig. a-c. Fl. Sr. n. 80. Itoem.
ayst. 2. p. 606.
IN äst efter Sädesslagen synas väl ängsgräsen, i allmänhet sagdt,
i anseende till sin nytta; vara de märkvärdigaste; men ju
glesare ett land är bebodt, dess vigtigare blifva de grässlag,
som utan all odling växa pä mera magra ställen och utgöra
de så kallade betesmarkerna. Ehuru man väl icke kan
påstå, att vissa slägten utgöra Ängsgräsen, andra Betesgräsen, så
är det likväl tydligt, att t. e. Grö (Poce), Kaflegi’äsen
(Alope-curi), Kampegräsen (J?7ilea) mera tillhöra de förra. Intet
slägte synes mera egnadt iör de magraste ställen än det,
hvar-till närvarande art räknas, och det blir just derigenom i
visst afseende särdeles nyttigt och för oss märkvärdigt.
Rörslägtet (Arundo) anses till och med liafva sitt
latinska namn af sin torrhet eller kanske rättare magerhet. Dess
största och mångblommiga art, Skärvassen (Phragmites Sv.
Bot. t. 114.), växer väl i vatten, men blott på mager
sten-eller sandaktig grund, (då deremot kolvassen, Scirpus lacu~
stris, fordrar ler- eller dyaktig botten). De enblommiga
arterna uppstiga allt mer och mer på det torra, tills hos oss
vanligen blott Piphvenen (Agrostis arundinacea Linn. Sv.
Bot. t. 96., Arundo sylvalica Schrad.) återstår, som med
sitt ringa huld i blomman och deremot långa borst synes
något afvika och likasom bevittna den allt för stora torrheten.
Denna upphör att växa i Ångermanland; och sedan vidtager
närvarande Lappska Pip-hven samt sträcker sig allt till
Nord-Cap genom trakter, som icke naera kunna lida af särdeles
långvarig torka.
1 samma mån som denna art synes mindre utsatt för
torka, återkommer också luddets längd, och deremot af
tager borstets. Detta utgör artens lättaste kännetecken från
dess nämnda närmaste slägtinge. Ett annat ganska säkert
kännetecken är, att i’otbladen blifva trådsmala, hvilken
egenhet synes stå i största samband med dess hembygds art i
allmänhet.
Det är nog bekant, att ingenstädes finnes en mai’ken så
jemnt betäckande gräsyta, som i nordligare länder. Den torra
årstid, som i sydligare länder tillåter endast smärre buskar
att beständigt betäcka marken, finnes icke der, utan tvärtom
en vinter, som för hela året ger jorden muslighet. llos oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
