Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skidorne aflånga, på alla sidor uppsvälda och i båda
ändar trubbige. Kronbladen mindre än blomfodret.
Stjelken upprättstående. Bladen alla fjäderlikt
kluf-ne; med öron omfattande stjelken, hårkantade.
Linn. Fl. Sv. n. 5g3. (Sisymbrium amphibium fi paluttre). ed.
Wahlenb. n. 743.
Sedan första och förnämsta arten af det åter upplifvade
slagtet Nasturtium under n. 624. hlifvit gifven, återstå i vår
Flora fyra arter af samma slägte, hvilka blifvit på flerfaldigt sätt
iörvexlade och misskände samt derföre behöfva att på en gång
framställas till jemförelse. Deras betraktande i sammanhang
ökar i alla afseenden deras interesse, hvairföre man hoppas,
att få härstädes uppoffra åt dem ett betydligt rum i detta
häfte. Sammanställningens värde torde också behöfvas för att
ersätta bristen på egentlig särskildt nytta af dessa växter, hvilka
icke kunna annat än tjena till föda för de mindre granlaga
djuren.
De växa alla såsom slägtet Nasturtium i allmänhet på våta
ställen, hälst dem som midt på sonjjnaren uttorka eller något
blottas från vatten och blefvo derföre af Linné mer eller mindre
samlade under namnet amphibium. Blommorne äro på alla fyra
arterna gula, så att de redan dermed skiljas lätt från den
syd-ländta hvitblommande första arten. Skidorne äro väl på alla
i tämlig grad nedböjda såsom de böi’a vara i slägtet; men
annars så olika till formen, att man med skäl undrar dem
kunna ingå i samma ordning och än mer i samma slägte. Vi
vilja anföra arterna efter som de till skidformen och stylens
korthet komma mer och mindre nära intill Källkrassen (2V.
aquaticum).
Den första arten (N. palustre) har verkligen skidor och
styl, som äro så lika med Källkrassens, att man kan undra
på hela öfriga växtens stora olikhet. Dess blommor äro de
minsta i slägtet, dess fröskidor de mest af frön fullstoppade och
roten den mest förgängliga. Derjemte har den vidsträcktaste
geographiska utbredningen från Skåne ända till Enare-träsk.
Alla dessa omständigheter synas stå i ett märkvärdigt
sammanhang. Man ser här, huru växten, för den förgängliga rotens
skull t liksom skyndar sig att bilda frön med sådan bråska, att
blommornas utbildning blifvit mycket försummad. För den
skyndsamhets skull, hvarmed växten kan fullborda sina frön,
synes den också kunna växa i så olika climater. Han synes
blott i den lilla grad hafva ogräs-natur att blifva i menniskors
granskap eller knappt någonsin finnas i alldeles vilda skogen.
Detta är något som äfven iakttages vid de öfrige arterne.
Det kan synas underligt att denna således allmänna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
