Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EQUISETUM reptans,
Sijelkarne hit och dit vettande nästan krypande,
ungefärligen femkantige, skarpa, inuti med lika
stora håligheter. Slidornt med färgade kanter och
nästan borstlika qvarsittande tänder.
Wahlenb. Fl. Sr. n. 1210.
Ju mera man nedstiger till och ibland de ofullkomligaste
(Cry p t o g a m i s ke) växterna dess mer blir vegetationen i
alla verldsdelars arctiska trakter likadan till och med vid
jordens båda poler (så väl den antarcliska som arctiska). Det blir
då mindre underligt, att de flesle och troligen alla svenska
arter af slägtet Equisetum också finnas i de andre nordiske
verlds-delarne. Om här något förhållande till geographien äger rum,
så är det troligen mera i anseende till norr och söder, som
så ansenligt verkar på dylika växter, ehuru i södem varande
högsta bergen göra ansenligt undantag.
Om man vill på något naturligt sätt reda (och icke blott
efter konstmässiga kännetecken sönderdela) arterna uti det högst
naturliga slägtet Equisetum, måste man väl samla dem omkring
vissa hufvudarter, från hvilka de mest genom förgrening och
dylikt synas utgångna. Första hufvudarteri blir då E.
arvense, som utmärker sig med sin tunnhet, slälhet och föga
varaktiga stam, uppkommande hastigt om våren, på hvilken stam
antingen icke finnas några grenar eller hos biarterna utväxa
de tillika med stammen och böja sig nedåt. Andra
afdelnin-gen har medelmåttigt hård stam, som sednare på sommaren
utväxer och ännu sednare får grenar, hvilka stå uppåt.
Tre-d j e afdelningen uppväxer och blir fruktbärande mot sena
hösten samt derföre får så hård stam, att den aldrig kan skjuta
några grenar, utan står naken öfver vintern, hvarföre
hufvud-arten kallas E. hyemcile, med desto större skäl, som den
efter vintern är hårdast och då i synnerhet samlas till skafning.
[ brist på stjelkgrenar delar sig denna desto mer i roten.
Särdeles blir denna sönderdelning i fjälltrakter så stor, att
der-igenom en egen art synes uppstå, som i de högsta arctiska
trakterna vinner sin största finhet. Denna utgör föremålet för
närvarande tabell.
Den finaste och egentligaste formen häraf har på den
mycket krypande roten, som gifvit anledning till artnamnet, också
nästan krypande trådsmala stjelkar eller rotgrenar med blott
fyra kanter och endast fyra inre deremot svarande canaler samt
borstbärande tänder på slidorne. Dennes olikhet med E.
liye-male är så stor, att man vid hastigt påseende knappt kan
finna någon förvandskap. Sådan förekommer den utom på
fjällarne också vid R,oslageos stränder. Deremot vid de högre och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
