Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 80. BETULA ALBA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillsats af socker och något kryddor, samt lemnad att gisa,
ger den eLt förträffligt vin, som mydket liknar
cbampagne-vin. Somlige tillsätta före gäsningen äfven litet vin (se
Hush. och Kokböcker). — Lofven sägas gagna mot
skör-bjugg, maskar, gikt och stenplågor, nyttjade späda,
antingen såsom té, eller i form al extrakt. Dekokt på lina
sönderskurna qvistar eller späda löf, skall utvertes bota
skabb. Emot gikt och reumatism inbäddas den sjuke i
löf-ven, för att svettas. Dessa späda och friska, samlade före
midsommar, och kokade i lat med litet alun, gilva åt
ylle, som deri doppas, gul färg; godset kan ock först betas
i alunvatten, och sedan doppas i alkoket på friska ell.
torkade löf. Om lÖfv’en kokas först en timma i vatten, och
krita med litet alun sedan tillsättes, samt Iemnas att koka
ännu i timma, så iås på bottnen al kärilet en lin färgad
massa, som torkad kallas schiittguh ; på samma sätt, men
utan krita, tillredes schiittgrönt. Med björklöls dekokt kan
äfven papper färgas. Af outspruckna björkknoppar,
destillerade med björklaka . fås en massa, som liknar
Mekka-balsam. Björklöf utgöra dessutom godt vinterfoder för lår,
getter m. fl. — Barken är antingen grof och duger till
garfning, eller fin och Jjvit, samt kallas Näfver; den inre
barken (liber) brukades fordom, i stället för papper, att
skrifva på, och nu i hungerstid till bröd, stampad, malen
och blandad med sädesmjöl. Dekokt på barken säges
liaf-va gagnat i frossor, i synnerhet förenade med skörbjugg,
samt emot utvertes sår; dosis är ett qvarter. Af gamla
träd tages barken helst om våren, sönderslås, torkas oeh
males, för att nyttjas i garfverier. Barken, kokad i stark
lut och med tillsats af litet tjära, brukas till färg ning af
fiskredskap. Barkdekokt sätter på lin och hampa röd färg,
och med alun gulaktig. Näfvern under fotbladet i skor,
nqddrager gikt och återställer fotsvett; kimrök till svart
målning brännes deraf. Ryssolja, ell. rättare Björkolja,
som liknar sotolja, beredes af Barken, som brännes i
slutna käril, så att oljan kan samlas (destillatio per descensum).
Den bästa är klar och bvit som linolja; den sämre är svart
af sot och rök. Den är rnycket hettande; men brukas
likväl af starka personer invertes till 2 högst 6 droppar i
infusion på löfven med en ägge-gula, emot rosen, och utvertes
emot maskar. Ryssläder får af denna olja sin mjukhet och
starka lukt, och kallas Juft eller Jukt. — Masur linnes i
roten, stammen och tjocka knölar nå grenarna; om trädet,
med n det växer, afbarkas på något ställe, blir veden
in-nanlöre masuraktig ell. prickig och vresig. —Friska
björk-iötter, giäfsvim ns (ursus meles) förnämsta vinterföda,
lägger I au igi folk stundom på dricka, för att derigenom
före-komma alt del skail surna. — Björksvamp (bolet.
fomen-tar.) ger bästa fnösket.
Tab. fig. a. ett hanblomster — b. ett ,lyl. sedt ofvanifrån
• c. lionMomsW — d. frö — e. ett al kottens honfjäll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
