Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 128. BETULA ALNUS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
legods. Somlige blanda i Albarksdekokten något af den jern
blandade sand (slipgår), som vid äggjerns siipning samlas i
slip-hoen, då blandningen kokad svartar både ylle och linne.
Utan tillsats af jern fås brun färg , som blir mörkare om
godset mellanåt upptages och torkas, samt flera gånger
blötes i den omkokade barkdekokten. Fisknät kokas ock i
dekokt på barken. Med tuggad Albark färgas träd och
läder brunt. Hårda trädslag få ebenholz-svärta om de lörst
kokas flera gånger i barkdekokten och toikas mellanåt,
sedan tillsättes litet jernvitriol (grön vitriol) och trädet
kokas dermed vid pass ‘ timme; slutligen lemnas det att
långsamt torka, arbetas, poleras och ofverstrykes med något
fett, olja eller fernissa; är trädet förut betsadl med
skedvatten blir det svartare. Barken nyttjas äfven att svärta
hattar, och Boktryckarsvärta kan äfven deraf tillredas. —
Löfven ges åt får, att förekomma vattensot; de samlas i
slutet af Juli, och brytas då eller helst strykas af grenarna.
Blandade med agnar och mäsk, tjena de till föda åt svin.
At kräftor, som hållas lefvande i sumpar, ges äfven Allöf.
Strödda på golfvet i rum der loppor finnas, fastna dessa på
de klibbiga löfven och kunna således fördritvas. Till
läderberedning skola så väl löfven som barken kunna
användas. — k’eden är mjuk, lätt och vacker, men skör;
spricker ogerna under torkning och är till bränsle näst björken i
godhet; ger stark värme, god aska, och kol, som tjena till
krutberedning. Under vatten och fredadt för luftens åtkomst,
är Alträdet ganska varaktigt. Husen i Venedig och
Ilaven-na äro till största delen byggda på Alpålar. Snickare och
svarfvare nyttja mycket Al. Alpinnar lagde om sommaren
i dricka, bibehålla det länge liiskt och osurt; och om dö
stickas i färskt smör, skall det icke lätt härskna. Unga
Alrötter, i stället för kork , tjena till buteljproppar. Med friska
Alqvistar som läggas bland kålplantor, fördrifvas
jordloppor. — Hjerpar och småfåglar ata Alfrö. Så kallad Alknopp
eller kottarne, kunna istället lör gall iplen brukas tiil svart
bläck. — Trädet hindrar ej gräsväxten, bibehåller
stränderna vid rinnande vatten, men vid fiskdammar anses det
mindre tjenligt. Sa kallade Alkärr hysa nästan alltid god och till <<dling
tjen-lig jord. Det växer ej långsamt, och hinner till 40 ulnars höjd och 3
qvar-ters diameter. Til] bäckar och. alléer passar det rätt väl. — Sas bäst
med qvistar, hvarpå finnas mogna honkottar; dessa läggas om hösten i
läror, som uppköras 1 tjenlig jordmån. Inom eti år uppkomma fröen.
Om ett rjenligt land delas i 7 lika delar och en de’ sås hvart år, så kan
den lörst sådda delen huggas, när den sista är så<ld, och den sista när
den första å nyo af de qvarlemnade lotterna tillvuxit. Med r. tteiningar
fortplantas Alen hastigare, och äfven med Störar, som planteras tidigt om
våren, innan knopparne utspricka.
Tab. — fig. a. en hanblomklase med 3 blomster. — b. ett enskilt
hanblomster med 4 ståndare. — c. honfjäll med a honor; något
förstorade. — d. *mi bona, mycket förstorad. — e. ett nio<’o>! honfjäll i nalurlig
storlek. — f. frukten , som är en nöt. — g. kärnan , bada förstorade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
