Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I9S.
HOLCUS Mollis.
Len-tåte l.
Roten är lång och krypande. Strået rakt med
fintludna knä. Blomvippan rak, vid, med
nästan bara och likstora blomster, hvilkas
blomfoderskal äro 2blommiga; hanblomstret har
bruten borst, men det 2konade är utan.
Linn. Spec. pl. T. 2. p. i485. Lil/. Sv. Fl. s. 42. Kl. 5- TremInh.
2:qvinn. med blomfoder, som innehålla mer än ett småblomster.
Då vår oförgätlige v. Linné utgaf sin Flora Svec. var
Lentåteln icke känd såsom svensk växt; den är rar, växer
på torra ställen och blommar i Juli eller Aug. samt har
mångårig rot. Den aktningsvärde Teol. Doktor Osbeck,
utmärkt bland Linnes ännu lefvande Dissiplar, icke
mindre genom många förtjenster, än genom en lycklig och
sällsynt ålderdom, har först funnit detta gräs i Halland
vid Hasslöf. Dess blad äro gröna och liksom strået, 2-5
fot högt, temligen glatta; vid knäen finnas på strået
något ludd och är sista leden mycket lång. Vippan är
ljusgrön eller brunaktig, med merendels 2 hårfina, ludna
grenar, som dela sig i flera. Blomstren äro vid basen
styfhåriga. Borsten är vriden, och utom blomfoderskalefc
liksom bruten, inböjd, men ej bågformig. Det öfra eller
han blomstret har oftast äfven en ofullkomlig pistill. Detta
gräs skiljer sig i synnerhet från Luddtåteln (n:o 84), som
det mest liknar (utan att vara ariförändring deraf), genom
smalare och ganska fint håriga, ej ludna blad, som ha en
matt gräsgrön färg. Bladslidorna och blomskalen äro
glatta (Jfr n:o 168).
I sand eller sandblandad jord trifves Lentåteln bäst
och växer på flygsandfälten i Mark Brandenburg.
Förekommer äfven i II land, England, Frankrike och
Danmark, ehui på inr- r. ställe använd i odling, emedan det
från sina krypånde och vi.lt utbredda rötter uppskjuter
endast enkla och glesa strå. Del ätes väl gerna af
boskapen, men är för nämde orsaks skull sämre att till
boskapfoder odla än Luddtåteln.
Tab. — fig. a. ett af småaxen, med sina 2 blomster,
olika i anseende tiil borst och pistiller; förstorad*.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
