Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Gymnasisttiden 1828 - 1831
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dalkarlsdans, som kallades att dansa »donkan», och jag trodde mig
aldrig kunna lära mig de vanliga sällskapsdanserna, som
brukades. Det var väl icke någon egentlig saknad för mig att
umbära dansens nöje, men jag skulle dock gerna velat kunna
dansa för att icke vara alldeles förolyckad i sällskapslifvet
vid vissa tillfällen. Det gjorde mig ondt att icke kunna vara
såsom annat ungt folk. Det, som gjorde mig misslynt, var
således icke någon ovilja mot sjelfva saken, men blott fruktan,
att jag för min oskicklighet skulle blifva till spe och åtlöje.
Men då nu operadansören Selinder hade anländt till Köping
för att öppna dansskola, ville min far begagna tillfället i den
afsigt, att dansens rörelser skulle gifva en bättre hållning åt
kroppen och jag skulle blifva mera höfvisk i sällskapslifvet. –
Dansandet begyntes och gick bättre, än jag hade väntat.
Klumpig var jag, klen dansör blef jag, men jag lärde mig dock
turerna i kadriljen, så att jag kunde uppträda i balerna på
Köpings rådstufvusal. Danslektionerna, när jag kom dertill,
föreföllo mig alls icke ledsamma. Vi voro många gossar och
flickor i Köping, som dansade för Selinder, och slutbal blef
hållen i brunnssalongen vid Jämmertuna brunn (Johannisdal).
Eljest var mitt sommarnöje att läsa latin. Jag hade läst
Julius Cæsar under julferierna 1829–30; nu läste jag Livius,
och under vinterferierna 1830–31 utbytte jag latinet mot
grekiskan och lät Xenofon blifva mitt julnöje. I historien var
jag detta år mycket sysselsatt med Beckers Verldshistoria,
som jag hade fått låna af lektor Järta, och till mina studier
hörde äfven litet författareskap. Järta hade gifvit mig ett
ämne att deröfver skrifva en uppsats. Det var egentligen en
svensk kria, men som min far lät mig öfversätta på latin.
Fram på hösten detta år hände mig någonting
besynnerligt. Jag satt på gymnasium en morgonstund och gjorde
anteckningar under en föreläsning af Nibelius. Men rätt som
jag satt, föll pennan ur handen, tankarna förvirrades, en känsla
af ångest öfverföll mig, och jag brast i gråt. Ingenting
ledsamt hade händt, jag visste ingen orsak, hvarför jag skulle
gråta, men jag grät. Detta tillstånd varade blott en liten stund,
men jag blef rädd, jag skref till min far och berättade
händelsen. Svaret blef, att jag skulle ändra mitt lefnadssätt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
