Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hurudan jag var i min ynglingaålder, och hurudan jag blef sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152 ENSAMHET ÄR SJELFSTÅNDIGHET.
att tiga. Det finnes ett ordspråk: »Deraf hjertat fullt är, der-
om talar munnen.» Men det händer stundom, att munnen
tiger allra mest med sådant, som ligger hjertat allra närmast
och allra mest sysselsätter hufvudet. Sådant var mitt sätt
såsom barn och yngling, och sådant tänker jag att det alltid
skall förblifva. Det är detta jag menar, när jag säger, att jag
är inbunden och bakslug. Jag är full af arriere-penseer, som
ingen menniska får veta något om. Men dermed gör jag ingen
menniska orätt. Ty ingen menniska har någon rättighet att
få skåda in i en annan menniskas inre lif.
Derför har jag nu, då jag ransakar mig sjelf, gjort en
upptäckt, att jag är på visst sätt en okänd person, d. v. s.
att mina vänner känna mig, såsom ordspråket säger, ej längre
än till tänderna. Det har händt någon gång, att någon min
s. k. vän, som hade länge och mycket umgåtts med mig, har
tillräknat mig en helt annan sinnesart än den, jag verkligen eger.
För en sådan karakter blifver det icke lätt att hafva nå-
gon förtrogen vän. Huru likväl förhöll sig med den saken i
min ungdom och ännu förhåller sig, derom har jag mycket
att förtälja, ja, ofantligt mycket, och jag skall icke tiga der-
med, när jag kommer till rätta stället i min lefnads historia.
Ensamheten har jag alltid älskat, ty denna ensamhet är
s j el f ständighet. Men denna böjelse, som jag hade i min ung-
dom, gick icke till ytterlighet; jag har aldrig haft någon håg
för eremitlifvet. Jag kunde vara glad i godt sällskap och
trifdes gerna med kamrater, men dock så, att sällskapslifvet
var undantag och ensamheten var det vanliga. Detta sättet
att lefva fortsätter jag ännu, och jag säger ännu en gång: en-
samhet är sjelfständighet. Man får blott ej drifva denna sats
till ytterlighet. Man behöfver andra menniskors bistånd, och
dermed följer ett afbrott i ensamheten, en fullkomlig isolering
är en omöjlighet, men en lefnadsregel har jag dock, som jag
vill anmäla till efterföljd; den lyder så: »Man bör aldrig låta
någon annan menniska göra det, som man lika bra kan göra
sjelf», ty ordspråket säger: »sjelf är bästa drängen». Derför
hatar jag all öfverflödig uppassning och är mycket besvärad
af menniskor, som äro alltför mycket tjenstaktiga. Man blifver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
