Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hurudan jag var i min ynglingaålder, och hurudan jag blef sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRARGELSER. Ì5?
intet ondt gjort, men detta är dock bättre än att bita de
lefvande menniskorna, hvilket jag nog skulle hafva god lust
att göra, om jag läte förargelsen fara fram utan hejd. Men
det händer äfven, att dessa menniskor, som jag ville bita och
bita ihjel, äro alldeles oåtkomliga för sådan behandling, ty de
äro döda för århundraden tillbaka; icke blott det onda i den
närvarande tiden, men äfven den myckna ondska och flärd,
som verldshistorien beskrifver, kan väl reta en menniskas vrede.
På detta sätt var jag och är jag ganska tillgänglig för
ondsinta känslor af en viss art, ehuru mitt hjertelag är i sig
sjelf fromsint. Ondsintheten gömmer jag, fromsintheten visar
jag. Jag känner fördragsamhetens pligt, och starkare än det
onda lynnet är menniskokärleken.
Men mot en sorts folk är jag sträng; jag menar sådana,
af hvilka man för särskilda orsakers skull har rätt att fordra
bättre vett, än de visa sig ega. Jag låter omdömet falla
strängare öfver en person, som har fått en bildad uppfostran,
än öfver en gatpojke. Jag tänker på de store i verlden, de
som hafva stigit högt upp eller långt fram genom samhälls-
ställningens upphöjelse eller genom snillets gåfvor. Jag har
större anspråk på moralisk värdighet och skick hos en kunglig
prins än hos en man ur hopen. Jag kan tåla dumheter hos
en dum menniska, jag är nöjd med medelmåttan hos den,
som anspråkslös är, men jag vill slippa se sottiser i stora för-
fattares skrifter. Det händer dock, att da finnas der och stå
såsom skamfläckar, som skämma intrycket af det verkligt
sanna och goda. Och jag glömmer aldrig ordet, som Fahl-
crantz har sagt, att »det största hos de store är deras pligters
storhet»1.
Men för att göra hvar man rätt och hemta all den nytta,
som hemtas kan af umgänget med menniskor, fordras att
studera menniskorna, så att man förvärfvar den dyrbara skatt,
som kallas mennisìcokännedom. Jag arbetar med detta stu-
dium, men är långt ifrån att hafva studerat igenom lärokur-
sen. Men något har jag dock lärt mig; den lärdomen har
jag inhemtat att aldrig lernna mitt förtroende oinskränkt åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
