Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Lifvet i Upsala såsom docent 1841 - 1849
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
märkte icke sjelf, huru lätt allmän bildning blifver allmän
ytlighet. Jag kan icke säga, att jag hade trängt in i kärnan
af något, icke gått till djupet af någonting. Och derföre, då
nu den allmänna bildningen skulle uppenbara sig i verk och
gerning, det vidt utbredda kunskapsförrådet skulle bära frukt,
blef deraf nästan bara barnsligheter. Det var lika som hela
min andliga förmåga hade stannat i växten. Detta märkte
jag till en viss grad redan nu, men ej fullständigt förr än långt
efteråt. Den lärda barnsligheten följde mig mycket länge, ända
till bortåt fyrtio års ålder. Dock var jag icke en bland den
art brådmogna naturer, som aldrig blifva verkligt mogna. Men
jag mognade mycket långsamt. Fröet hade växt hastigt till
blad och blomma, men bladen voro bleka, blomman matt i
färgen och frukten senfärdig. Han uteblef dock ej alldeles.
Det var redan en god frukt, att jag lärde mig inse min
svaghet.
Overksam var jag icke; jag förstod ej mycket, men jag
arbetade flitigt, så godt jag förstod. En svårighet kände jag
lifligt, att i vetenskapens omätliga omfång uppsöka det lilla
stycke, som kunde vara mig beskärdt att bearbeta; jag hade
svårt att fatta bestämd plan för mina studier. Men nog bemödade
jag mig derom; det oordentliga svärmandet af och
an i lärda böcker har jag alltid hatat; jag har alltid velat
studera ordentligt, med plan och beräkning. Men detta var
svårt att åstadkomma, ty der fans i vetandets rymder så
mycket, som drog min håg, och jag ville icke stanna vid småbitar,
jag ville omfatta något helt. Men detta var ej lätt, och
derföre har fasansvärdt mycket blifvit ogjordt, som skulle
blifvit gjordt, om förmågan varit större, än hon var, och tiden
ej flyktat så hastigt. Detta är den mörka sidan i hela mitt
lif, att jag aldrig har medhunnit att göra hvad jag ville och
borde. Om jag undantager samvetsfriden, känner jag ingen
egendom, som är så dyrbar som tiden, men också ingen, som
är så odryg. Man säger, att penningen är odryg, men med
klok hushållning kan dock en liten penning blifva stor, d. v. s.
tillräcklig. Nu kan man väl äfven hushålla med tiden, så att
den blifver tillräcklig till mycket annat än dagdrifveri, nöjesjagt
och slarf, men otillräcklig blifver tiden ändock, för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
