Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Lifvet i Upsala såsom docent 1841 - 1849
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på studenterna till förmån för de akademiska lärare, som hade
någon afhandling att utgifva. De flngo skriften tryckt
kostnadsfritt, – Men ingen respondent var skyldig att utgifva
mer än ett ark, längre afhandlingar delades på flere respondenter,
ett ark på hvar och en på olika dagar. En afhandling
kunde räcka en hel termin igenom och väl längre. Så
var det med mina disputationer. Jag satt såsom ung magister
och docent i egenskap af præses sex och sextio gånger i öfre
katedern.
Vid gradualdisputatiouer var dock anspråket på respondenten
litet större. Han ansågs då skyldig att utföra
tankeutbytet med opponenterna, äfven fastän han icke sjelf hade
författat disputationen. Men betyg gafs icke, respondenten
blef lagerkrönt magister i alla fall, ehuru dåligt som helst
han disputerat. Dock var det icke ovanligt, att filosofie
kandidater verkligen voro författare till sina gradualdisputationer.
Sålunda var disputationsverket i sin helhet ett solklart
exempel, huru en gammal inrättning kan genomfrätas af
förruttnelse. Man var derhän kommen, att eftersom
respondenten icke behöfde tala ett endaste ord, så behöfde han icke
begripa ett endaste grand af hvad disputationen innehöll. Så
t. ex. kunde en läkare, för att få blifva medicine kandidat,
disputera i österländska språk o. s. v. Hvad beträffar kostnaden
för respondenterna, så blef denna understundom ännu
drygare genom professorernas snålhet att taga s. k. præsidiipenningar.
Det var nemligen gammal sed, att när en professor
var præses, skulle respondenten gifva honom en »bankotia»
eller något dylikt. Nu, på min tid, hade dock det allmänna
vettet kommit så långt, att det ansågs skamligt, att
en professor skulle på detta sätt rent af skinna studenterna,
men säkert var det icke, att ej någon professor kunde finnas,
som sväljde skammen och tog »bankotian». Det borde dock
varit nog för dem, att de fingo sina lärda arbeten kostnadsfritt
tryckta.
Ty detta var den andra sidan af saken, att studenternas
disputationsskyldighet öppnade ett tillfälle för akademiska
lärare att kunna utgifva vetenskapliga arbeten, sådana som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
