Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Lifvet i Upsala såsom docent 1841 - 1849
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388 CARL THOMAS JÄETAS DÖD.
Svenska statsrättens historia, innehöllo en öfversigt af Sveriges
historiska och politiska litteratur från äldre tider tillbaka.
Dessa föreläsningar, på samma gång de hade ett sakrikt inne-
håll, voro också fullkomligt fria från den lärda tråkigheten,
med hvilken en lärd professor kan läsa bort sina åhörare.
Carl Thomas Järta hade förmågan att göra historien till en
verkligt vitter vetenskap. Han hade begrepp om »historisk
konst». Han var »klippt och skuren» för den Skytteanska
katedern, från hvilken han af en obotlig sjukdom bortrycktes,
när han nyss hade tillträdt embetet - vid 39 års ålder. -
Hade han lefvat, skulle säkert mycken förbindelse mellan oss
kommit att ega rum, till stor förmån för mina studier.
Julhelgen 1841-42 tillbragtes hemma i familjen, men på
nyåret företogs åter en Stockholmsresa. Ändamålet skulle
vara att idka forskningar på riksarkivet, och jag gjorde så
äfven, men hågen, som dref, var att få lefva litet Stockholms-
lif. Jag ledsnade vid att trampa Upsala gator hela vintern
igenom. Jag ville umgås äfven med andra menniskor än åka-
demiska lärdomsherrar och studenter. Medelpunkten i mitt
Stockholmslif var fru Lorich och hennes familj.
Men i slutet af januari kröp jag åter in i studerkamma-
ren. Återkomsten till Upsala medförde en obehaglig känsla,
lika som jag skulle gått i arrest, men ledsnaden gick snart bort,
när jag kom in i mina sysselsättningar, ty arbete gör trefnad.
Detta är en sanning, så vida icke sjelfva arbetet är af intresse-
löst innehåll, hvilket visst icke var förhållandet för mig. En
sak är också, att ledsnaden kan vara sådan, att den samma
alldeles mördar arbetshågen, men en sådan moralisk slarf var
jag icke, att jag skulle låtit tycken och känslor regera mig
enväldigt. Jag fick också nu åtskilligt att bestyra; jag var
kurator i min nation, och jag hade fullt upp af kollegianter,
å att min tid för egna studier blef mycket kringskuren. Men
jag medhann dock att skrifva recension öfver ett par delar
af Fryxells historia samt uppsatsen i Frey om Castovius och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
