Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Lifvet i Upsala såsom docent 1841 - 1849
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434 STUDENTFÖRENINGENS BILDANDE.
het denna eviga augusti månad. Jag har genomstretat sexton
dagar, och de förefalla mig, såsom voro de sextio.» - En
annan gång finnes i min dagbok skrifvet: »Det ligger en
tyngd såsom af bly öfver kropp och själ. Det är, såsom ginge
jag i digra, mörka åskmoln, och när solen skiner fram, är det,
som om ett sorgflor hängde öfver strålarne.» Men sådana ut-
tryck förekommo icke under det följande året. Förändringen
visar sig deri, att jag år 1846 ej förde någon dagbok. Jag
kände icke något behof att utgjuta mig i ensligheten.
Och jag fick sannerligen annat att göra. Jag fick så
mycket att sköta med mina studenter, att jag ej hade tid att
sköta mina hemliga känslor. Jag finner i min dagbok den
1 oktober 1845 några ord, som må göra början af berättelsen,
ehuru de icke äro mina. Jag hörde Israel Hwasser tala vid
stipendiatuppropet, och jag blef så gripen af hans tal, att jag
vid hemkomsten tecknade mig till minnes några ord. De äro
i min uppteckning så lydande: »En student, som icke stude-
rar, är något mycket obetydligt, något från sitt inre väsende
aíìallet. Man kan älska honom, man kan med en öm sorg
betrakta honom, men sin aktning kan man ej gifva honom.
Ty aktningen är icke någonting, som kan gifvas af den ena
menniskan åt den andra såsom en skänk; den måste kunna
utkräfvas såsom en rättighet.––––––Sanningen går genom
tiderna, men den har sina skiften af natt, af morgon, afton
och dag. I en tid, hvars kultur lyser med ett lånadt sken,
likt månens, är det ungdomen, som framför alla skall tro på
morgonen.–––––-Kulturen skall vårdas, lika som den heliga
elden var anförtrodd åt Vestalerna, af ett rent och oskuldsfullt
sinne. Den som affaller från detta, honom träffar samma
straff, som romarne verkstälde på den brottsliga Vestalen.
Han blir lefvande begrafven; menniskor begrafva honom icke,
men ur hans eget inre uppskjuta timliga omsorger, låga bö-
jelser, som växa öfver hans bättre mensklighet, likt ett graf-
hvalf. - - - Det höfves mannen att öfva fQrdragsamhetens
dygd, men aldrig att fordra den af andra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
