Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Mitt lif såsom akademisk adjunkt 1850 - 1856
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖllIIÄLLANDET TILL STUDENTERNA. 495
Den 14 januari: »Med popularitetsjagten tror jag att
det stundom förhåller sig så, att de hvilka synas allra mest
förakta den saken, skulle säga, om de voro uppriktiga: eja,
vore vi der! Räfven och rönnbären! Popularitet är för öfrigt
af två slag, en, som lefver af skrål och hurrarop för ögon-
blicket; en annan åter, som har sin grund i verklig aktning
och en djupt grundad tillgifvenhet. Den ena, som jag ville
kalla skojarpopulariteten, kommer och går; den andra har
bestånd, äfven om missförstånd för ögonblicket skymmer blic-
ken. Skojarpopulariteten skulle skämma bort dem, som äro
dess föremål, i fall de icke voro bortskämda förut, hvilket de
merendels äro. Och popularitetsjägare äro ofta mycket oför-
ständiga, så att de skjuta bom på jagten. Det första, en popu-
laritetsjägare har att göra, är att så bedrifva, att ingen kan
se, att han är ute på jagt. Ty om folkhopen märker, att slikt
är å färde, så vänder den genast ryggen till. Ty de som
skola gifva popularitetens granna gåfva, de vilja gifva henne
af sig sjelfva, men icke på begäran. Äfven den andra popu-
lariteten, den bättre, kan skämma bort sin gunstling. Det
behöfves, att man aktar sig. Man behöíver ständigt påminna
sig ödmjukhetens pligt.»
Vintern och våren förfloto tyst och stilla. Den 18 april
var dagen - om jag rätt minnes - då jag blef af Kongl.
Maj.t utnämd till professor i Lund. Och nu blef^der lif om-
kring mig. Vänner och bekanta från alla håll önskade mig
lycka och tyckte visst, att jag hade gjort en god affär. Men
jag sjelf var ej i stånd att prisa mig lycklig. Jag kunde väl
icke neka, att jag hade vunnit en framgång, och jag hyste
de bästa förhoppningar för den kommande tiden. Men bort-
slitningen från mina gamla förhållanden kändes obeskrifligt
bitter. Min själ lika som vaggade af och an mellan motsatta
känslor. Alla skäl och bevekelsegrunder, som hade talat emot
det steg jag hade tagit, framstälde sig nu med hela sin styrka,
och jag behöfde all den magt, som mitt tänkande förstånd
kunde hafva, för att öfvertyga mig, att jag hade handlat rätt.
Ty sådant var dock verkliga förhållandet; det jag hade gjort
var sådant, som förnuftet hade sagt, att jag borde göra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
