Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Karl XV:s tid. Konstvård och konstvårdare - 6. Scholander opponent och konstnär - 7. Scholander som arkitekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtminstone ej. Den ständiga växlingen mellan allvarliga göromål och fantasilek
med de varandra jagande idéerna fösa undan tiden, så att man icke visste att
dagarna flytt, därest icke även lekens produkter stode kvar såsom förgångna
timmars minnesmärken. Och detta kallar jag leva, det kallar jag en självskapad
lycka, vilken man bör hava rättighet att oantastat njuta, och en egoism, varav
ingen blir lidande."1
Men bäst han förirrat sig in i fantasiens land, klappar plikten på hans dörr
och arbetet väntar.
7.
Scholander som arkitekt.
Scholander som arkitekt är ett ämne, som allt fortfarande väntar på en saklig, inträngande analys. Hans verksamhet även på detta område bör naturligtvis ses i belysning av hans personlighet och av hans miljö.
Han kallar arkitekturen sin "lagliga fästekvinna". Vid henne är han bunden
för livet men visserligen ej av en allt besegrande kärlek. En av hans franska
kamrater från studietiden i Paris vittnar, att det var "nästan med motvilja", han
ägnade sig åt arkitektur, och detta är en åsikt, som han själv på äldre dagar
bekräftat. Han bör bli trodd på sitt ord. Men om det också är fräckt, sä vågar
jag i alla fall en undran, om ej motviljan i själva verket förstorades i hans
fantasi? Hans brev under resan från Paris söder ut på sensommaren 1843 och
därefter från Italien vittna om livligt intresse för denna "påtvingade" konstart,
om outtröttlig upptäckarlust, jublande arbetsglädje och lyckokänsla. Då
åtminstone var arkitekturstudiet allt annat än tvångsarbete. Och långt efteråt framhöll
han gärna studiet av arkitektur - den grundläggande konstarten - som "i hög
grad hälsosamt och konstbildande".
Hans egen verksamhet som arkitekt hade då visserligen tyglat hans lust till
fritt skapande, hade tvungit improvisatören till tålmodigt, metodiskt arbete. Han
hade grävt sig in i detta arbete med den viljekraft, den seghet och uthållighet,
som låg i hans natur, och han satte en ära i att behärska det och att åstadkomma
det under rådande förhållanden möjligast bästa - likväl alltid med dörren på
glänt för små snedsprång utanför den lagliga fästekvinnans synkrets.
Scholander upptog och höll orubbligt fast de grundregler, som uttalats av
Semper och som Nyström förkunnat för sina lärjungar i Stockholm: att en
byggnads formgivning bör rätta sig efter dess ändamål, att de fordringar, man
har rätt att ställa på ett byggnadsverk, först och sist gälla klarhet i plan, i
anordning, proportioner och fördelning av massorna. Sekundära uppgifter bli
utformandet av detaljerna liksom den dekorativa utsirningen. Han inskärper med
kraft, att i arkitekturen detalj skönhet aldrig kan förgylla upp en svag totalanord-
1 Till Arsenius 8 jan. 1868.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
