Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. I Sverige, 1870-talet - 6. Helgo Zettervall, Lunds domkyrkas restaurering - 7. Scholanders sista tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 GEORG NORDENSVAN
"Du känner ju Z., han är icke buskablyg i truten och hyser en gränslös
tillbedjan för sitt snille och sitt ophanthliga vetande. Käre, låt honom njuta av sin
storhet, mannen är i själva verket utmärkt, därför har han ock rättighet att driva
sina satser in absurdo."
Erkännandet att mannen oaktat allt är "utmärkt" bör beaktas, likaså
Zettervalls yttrande efter Scholanders död, att missämjan dem emellan tillkommit "på
ämbetets vägnar och således utan personlig karaktär. Det var ämbetsmannens
åsikter och den enskilda konstnärshedern, som kommo i kollision med varandra.
Den faderlige vännen, den gamle mästaren och den i sitt hjärta djupt tacksamme
lärjungen kunde icke beröras därav".
Frågan tyckes nu vara nerlagd. Först på hösten 1880 påminner Zettervall i
två skrivelser om att den fortfarande är olöst. Med skärpa och hån utdömer han
Grundströms förslag och vill alls ej medge, att baltiska kyrkor utgöra något
föredöme att följa vid återställandet av Uppsaladomen. Som slutkläm ger han
sitt credo: en restauration i ordets högre mening "har att avse monumentets
fullständigande till ett fullkomnat helt i överensstämmelse med dess grundidé och
dess i sina huvudformer och detalj lämningar uttalade karaktär och väsende".
Det är som synes två olika grundsynpunkter, som stå emot varandra, den ena
betraktar ett byggnadsverk som ett stilprov, den andra som ett individuellt levande
väsen. Scholander, som här försvarade den historiska synpunkten, behövde ej
uppleva frågans lösning. Han dog, och Zettervall kom till makten. Därmed var
Uppsala domkyrkas öde avgjort.
7.
Scholander förblir sig lik till det sista, verksam, aldrig sysslolös, lätt
uppflammande, ofta missbelåten.
Han lever ansedd och ärad, mottager hyllning från östan och västan. Vid
Uppsala universitets jubelfest 1877 blir han hedersdoktor - en på denna tid
enastående utmärkelse för en konstnär. Men den hedersbetygelse, som gladde
honom mest, var då han året därefter mottog ett telegram från sin gamle
studiekamrat Garnier, som delgav honom hans inval i Institut de France.
Han förargas över "den snåla tiden, som består alltför få arbetstimmar på
dagen", och "den sedan 30 år samlade gallan, varav själen i avseende på
konstförhållandena i hemmet småningom blivit fullproppad"1 medför kraftiga
urladdningar. Han fullgör sina tjänsteåligganden och avger sina utlåtanden till den
kraft och verkan de kunna äga. Ett av sina levnadsrön har han formulerat i
orden: "Åsnors natur kan ej drejas."
Att han "börjar höra till det gamla gardet" medger han - med tillägget
1 Brev till P. A. Säve 25 dec. 1875.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
