Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Svenska parisare, 1870-talet - 1. Rörelser inom det franska måleriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den religiöst betonade vördnad inför naturen, som talade ur Millets verk, ägde
i lika hög grad Théodore Rousseau, De levde sedan många år tillbaka som
goda grannar och vänner i byn Barbizon invid Fontainebleauskogen, och
omkring dem samlades en konstnärskrets, som blivit kallad Barbizonskolan – män
av ganska olikartad läggning, förenade i sin viljestarka, intensiva och
individuella naturkult.
Dessa konstnärer levde relativt föga uppskattade, till dess
världsutställningen 1867, där de deltogo med en fyllig och representativ samling av sina verk,
medförde en oväntad framgång. Rousseau var då en av de fyra franska målare,
som tillerkändes hedersmedaljen - de tre andra voro Meissonier, Cabanel och
Gérome - och bland vinnarna av medaljer av första klassen voro Millet och
Daubigny och av andra klassen Corot och Dupré.
Barbizonmästarna framträdde ej med proklamationer, framlade intet program,
bundos ej av några lagbud. I deras strävan kan man dock utläsa vissa
grund-satser:
Att vägen till en intim naturuppfattning måste gå genom hängiven inlevelse i
naturens karaktär och väsen; att det personliga temperamentet, känslans djup
och styrka ger ett konstverk dess innebörd; att målaren må välja ett aldrig så
enkelt eller fattigt hörn av skapelsen, huvudsaken är, att han ser det med egna
ögon; att styrkan i en naturskildring ej ligger i att denna är noggrant utarbetad
i rikedom av detaljer utan däri, att den ger ett samlat, helt intryck.
Kravet på innerlig samlevnad med naturen medförde stegrade fordringar på
studiets skärpa, medförde nya ansatser och nya behandlingssätt.
Målaren flyttade sitt arbete från ateljén ut i naturen. Att franska
landskapsmålare gjorde studier ute, under bar himmel, hade Wetterling rapporterat från
Paris redan på 1820-talet. Sedan dess hade denna metod praktiserats - om
också ej allmänt -. ej blott i Frankrike, men den användes uteslutande dels för
förskisser, dels för detaljer. Även Barbizonmästarna utförde sina målningar i
ateljén, likväl efter noggranna skisser eller studier på platsen. Daubigny var den
förste, som - under sitt sista utvecklingsskede - målade sina tavlor från första
penseldraget till det sista ute i fria luften.
Pleinairstudiet medför slopande av de konventionella reglerna för
landskapsmålning. Målaren är van att söka effekt genom motsättning mellan ljusa och
mörka färger. Men i fria luften stå såväl skuggor som dagrar ljusa, och färg
spelar in överallt. Uppgiften blir nu den att fånga och återgiva lokalfärgerna i
naturen, så som de påverkas av ljus och luft, att analysera färgtonernas inbördes
styrka – valörerna – att komma naturens färgharmonier och motsättningar så
nära som möjligt.
De nya uppgifterna medföra ett nytt behandlingssätt. Då naturens stämningar
oupphörligt skifta, gäller det för målaren att fånga dem i flykten, fånga de
atmosfäriska fenomenen, ljusbrytningar, övergångar. Härtill fordras snabb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
