Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Vid seklets slut. Skulptur och arkitektur - 5. Förslag att bygga riksdags- och riksbankshus på Helgeandsholmen i Stockholm - Aron Johanssons ritningar antagna 1894, "Det stora motförslaget" 1895 - 6. Tidens byggnadssmak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484 GEORG NORDENSVAN
fri utsikt från varje punkt av Gustav Adolfs torg över slottets fasad i dess hela
utsträckning, så lämnade han hela företaget åt sitt öde.
Ännu hade inga ritningar antagits. Men Zettervall hade sedan 1890 som
biträde på ritkontoret den unge arkitekten Aron Johansson, som 1889 hemkommit
från sin stipendieresa. Han hade med sin chefs vetskap sysslat med egna
skissritningar till det stora bygget, han utarbetade nu dessa och efter en del
detaljändringar blevo de 1894 antagna till utförande.
Under dessa år hade Helgeandsholmsfrågan fortfarande debatterats såväl inom
riksdagen som utanför. Frågan ansågs alls ej avgjord. Arkitektkåren hade
protesterat 1891, och åren därefter hade ett par motförslag till
Helgeandsholmskommit-téns blivit framlagda, först anonyma förslag till riksdagshus på Skeppsholmen -
en allvarlig och värdig byggnad i vasastil - och riksbank ensamt på
Helgeandsholmen, därefter "det stora motförslaget", utarbetat 1894 av det nyss nämnda
projektets båda upphovsmän, arkitekterna Ringström och Wickman jämte
Boberg, med riksbank på Helgeandsholmen och riksdagshuset förlagt till västra
delen av Riddarholmen. Det var ett på uppslag rikt och betydande projekt.
Innan det förelåg avslutat, hade en tysk auktoritet, skaparen av riksdagshuset i
Berlin, Paul Wallot, på inbjudan av oppositionen i Stockholm besökt vår
huvudstad (september 1894) och i kraftiga ordalag sagt ifrån, att Stockholm i
Norrström ägde en mäktig, makalös vattenväg genom stadens centrum och att det
vore en vidunderlighet att spärra denna öppna väg med stora byggnader.
Inga förnuftsgrunder godtogos, "riksbyggnadspolitiken" hade sina mäktiga
och förfarna ledare. Vid 1895 års riksdag avgjordes frågan definitivt, och 1897
lade konung Oskar högtidligen grundstenen till riksbyggnaderna.
Helgeandsholmsfrågans behandling vittnar från början till slut om en nästan
otrolig osäkerhet i begreppen. Gång på gång bedyrade förslagets förespråkare,
att någon konkurrens mellan riksbyggnaderna och slottet ej finge ifrågakomma.
Varpå de tävlade om att åstadkomma just denna konkurrens. De Zettervallska
förslagen från det första till det sista söka genom arkitektonisk monumentalitet
och slösande utstyrsel draga uppmärksamheten till riksbyggnaderna. Ingen
hänsyn till vad denna plats krävde, fullkomlig "oförmåga att inordna och
underordna ett nytt verk i det av kultur och natur givna sammanhanget".1
Oppositionen betraktades som estetiskt flabberi och möttes med överlägsen ringaktning.
Och då landets främsta auktoritet i byggnadsfrågor stödde byggnadsförslaget
under en följd av år, vad var då att hoppas av en riksdagsmajoritet?
Under den tid, då riksbyggnadspolitiken upprörde sinnena, lämnade alltså den
rådande smaken ett och annat att önska. Den borgerliga arkitekturen från tiden
1 Ragnar Josephson i praktverket ’’Stockholms stadshus" 1893.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
