Svensk byggnadskonst 1530-1760 / 116 (1904) Author: Gustaf Henrik Vilhelm Upmark - Tema: Architecture and Construction Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. VASATIDEN

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

följande period blir den förhärskande, är den med arkitektoniskt ramverk
omgifna inskrifttaflan, i Sverige ofta utförd af trä. Den försågs med biografiska
data, ofta ett versifieradt lofkväde öfver den döde, eller med en målad
framställning af korsfästelsen, uppståndelsen, himmelsfärden, ibland med den bortgångnes
bild. Det konstnärliga värdet i dessa epitafier är sällan högt, men i
kulturhistoriskt afseende äro dessa enkla minnesvårdar från en förgången tid genom sina
inskrifter och sin allmänna anordning ej sällan af stort värde och intresse.

Bild 84. Grafsten från 1500-talet, Vadstena.

För ståtligare grafmonument användes
emellertid äfven i Sverige den från medeltiden
härstammande sarkofagen (tumba). Ett prydligt ehuru
aldrig fullbordadt exempel på denna typ finnes i
det monument, som Gustaf Vasa lät beställa öfver
sin första, redan 1535 aflidna gemål Katarina af
Saxen-Lauenburg.

Det är hvad anordning och ornament beträffar
ett sannskyldigt renässansarbete (bild 85). Sockeln
visar å hörnen sirliga korintiska pilastrar, som bära
ett bjälklag, hvarpå den täckande plattan hvilar.
Den bild af den döda drottningen, som varit afsedd
att hvila på detta underlag blef aldrig utförd. Såväl
fris som pilastrar äro smyckade med synnerligen
fint utförda löfverksornament. Den stora
inskrifttaflan på främre långsidan hålles af bevingade
gråtande putti, motsvarande medeltidens »pleureurs».
På gafvelsidorna hållas de aldrig utfyllda
vapensköldarna af putti och vildmän, hvilka dock liksom
de figurala partierna i allmänhet äro betydligt sämre
utförda än de rent dekorativa.
Bibehållna fragment af ett liknande monument öfver Gustafs andra gemål
Margareta Leijonhufvud († 1551) göra det sannolikt, att båda äro beställda på en
gång och mellan åren 1551 och 1560.

Hvem som utfört dem vet man ej, och det kan till och med ifrågasättas,
om de äro gjorda i Sverige. Stenarten skall vara fransk och hela formgifningen
påminner äfven om Frankrike: man har till och med velat hänföra dem till
Giustiernas[1]
skola. Å andra sidan bör ihågkommas, att just dessa år funnos flera
skickliga stenhuggare anställda vid Uppsala slott, såsom Peter de la Roche,
hvilken vi 1556 återfinna i Vadstena, Lucas van der Weert, hvilken sedermera på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>