Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. VASATIDEN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
paradbädd under en baldakin, och på underbyggnadens långsidor knäböja sörjande
söner och döttrar framställda i relief. Hörnpilastrarna på denna underbyggnad
utgöras af långsträckta konsolliknande voluter, och baldakinen bäres i stället för af
kolonner af en rad kvinnliga hermkaryatider förenade genom rundbågar.
Ofvanpå taket höja sig fyra allegoriska gestalter framställande dygderna och öfverst
mellan dessa ett af kerubhufvud bildadt akroterion. Gesimserna äro kraftiga
och långt framspringande. — Hufvudfigurerna, i synnerhet den kvinnliga, göra
intryck af lefvande porträttlikhet. Hos karyatiderna, hvilkas ställningar för öfrigt
äro tämligen likartade, är ett drag af sorg och smärta väl återgifvet.
Antalet ståtliga grafmonument är, som ofvan sagdt, från denna tid högst
betydande och deras grundform högst växlande. Några bibehålla den gamla
typen; så Jesper Matsson Kraus’ graf i Storkyrkan i Stockholm, daterad 1628,
där en fristående »tumba» omgifves af en fullständig kolonnställning. I andra
finner man sträfvandet att sammansmälta de gammaldags sarkofag- eller
kenotafformerna med renässansens väggmonument. Prof på denna senare art hafva vi i
Bielkegrafven i Linköpings domkyrka, eller Brahegrafven i Västerås (efter 1633),
Oxenstiernagrafven i Tyresö m. fl.; de döda framställas här hvilande på en
paradbädd, som står nedanför ett väggepitafium prydt med vapen, allegoriska
figurer o. dyl. På riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielms († 1650) praktfulla
grafvård i domkyrkan i Strängnäs knäböja de båda makarne under en baldakin.
Erik Soops grafvård i Skara domkyrka. Ett af periodens konstrikaste
minnesmärken är fältherren Erik Soops († 1632) och hans gemåls graf i
domkyrkan i Skara (se plansch). De döda hvila här under en tempelliknande, af fyra
doriska kolonner buren baldakin, rikt smyckad med anvapen, segergudinnor,
sörjande genier och allegoriska gestalter, framställande de kristliga dygderna.
Monumentet, som uppsattes 1637 af den aflidnes änka, Anna Posse, skall vara
ett verk af byggmästaren och bildhuggaren Pieter de Keijzer i Amsterdam (född
1596) och bär äfven i hållning och anordning stor likhet med andra arbeten af
denne konstnär.
Konstformerna i dessa och liknande minnesmärken äro ej alltid så fint
kända, och spåren af en mera personlig konstuppfattning äro ofta svaga och
osäkra. Men om också en viss tyngd hvilar öfver det hela, så uteblifver dock
sällan ett intryck af värdighet och vördnadsbjudande allvar. Härtill bidraga i
väsentlig mån en ofta imponerande omgifning med sorgfanor, troféer och
vapensköldar, som gifva en fläkt af gångna tiders storhet och glans.
Mot periodens slut blifver epitafiet den mest använda formen. Det
bibehåller sig ännu under 1600-talets senare del och användes ej endast öfver
medlemmar af adliga släkter men äfven i prästerliga och borgerliga kretsar, ofta i
de mest äfventyrliga och klumpiga former. Det utgöres vanligen af en tafla med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
