Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Nordenflycht - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRU NORDENFLYCHT
55
Detta erinrar i ton och tanke starkt om följande
Hallerska strof:
O, Heiliger du ieihst uns schwachen Kindern
Kein irdisch Gut zu einem Eigenthum:
Und, will die Lust dein höher Recht vermindern
So reissest du aus Huld den Abgott um.
Nun pflanz in mir die Liebe, die du liebest,
Die Grab und Erd’ und Himmel überlebt.
I snarlika ordalag bönfalla också båda den döda,
där hon dväljs i okända himmelsstreck med evig
ljusglans öfver pannan, att gifva dem aningens
visshet om, att också för deras steg vägen en gång
skall leda till den ständiga vårens aldrig upphörda
kärleksmöte.
Säkerligen kände fru Nordenflycht dessa
Hallerska dikter, då hon skref Turturdufvans sånger —
de förekomma i flera upplagor i hennes bibliotek
— men man kan dock ej säga, att hon egentligen
efterbildade dem. Det råder snarare en inre
parallellism mellan den svenska skaldinnans och den
schweiziske naturforskarens poemer. De förtjäna
att nämnas samman som de tidigaste vittnesbörd
seklet äger af en ny subjektivitetens lyrik.
Denna stegrade känslans värmegrad röjer
sedermera fru Nordenflycht äfven i dikter, som ej
beröra hennes egna upplefvanden — särskildt i några
af allmänt människovänligt innehåll. Den i sak
vackra, men i uttryckssättet nästan alltid uppstyltade
och löjeväckande broderskänsla, som i litteraturen
förebådar franska revolutionen, finnes redan hos
henne med den öppna handen sträckt mot uslingen
och den nödställda liken. I sin inbillnings vemodiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
