Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dygdens sångare - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 10
SVENSKA GESTALTER
Också Voltaire instämde i sina af Pope starkt
påverkade dikter »Discours sur 1’homme» och
»Poème sur la Loi Naturelle» uti samma flacka
lära och prisade den briljanta men så
innehålls-tomma engelska skaldedvärgen som ingenting
mindre än människosjälens Columbus.
Det var först på 1750-talets midt, då Voltaires
åskådning nådde sin mognad, som han ändtligen
och för alltid insåg ihåligheten i alla dessa
välklingande och intetsägande pronunciamenton om
det helas förträfflighet. I hans bekanta dikt med
anledning af Lissabons förstörelse af jordbäfningen
1755 kan man höra alla de förbittrade och
brännande frågor, som ställt hans borgerligt förnöjda
optimism på hufvudet.
Hvarför lida vi under en rättrådig husbonde?
Botar man väl vårt elände genom att förneka det?
Et vous composerez dans ce chaos fatal
Des malheurs de chaque ëtre un bonheur général?
All denna intellektuella smärta — den enda
Voltaire kunde känna — stegrar sig till verklig
patos i diktens slut, där han just uttrycker den
förtviflade rysning af ringhet, af ångestfullt
försvinnande i universums gränslöshet, som betog
människorna inför den nya kunskapen, trollkarlens
rysning inför de andar, han själf manat fram.
Au sein de 1’infini nous élan?ons notre ëtre
Sans pouvoir un moment nous voir et nous connaitre.
Ce monde, ce théåtre et d’orgueuil et d’erreur,
Est plein d’infortunds qui parlent de bonheur.
Tout se plaint, tout gémit en cherchant le bien-ëtre.
Nul ne voudrait mourir, nul ne voudrait renaitre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
