Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dygdens sångare - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 10
SVENSKA GESTALTER
La Möttes berömda »Ode öfver människan» har
precis samma tankegång, talande om människosjälen,
som hvarken förmår begripa eller vill nöja sig med
att vara okunnig.
Men hvarken La Mötte eller Voltaire eller någon
af de franska skalderna, som behandlat den för
tidpunkten så kära tanken, slutar med en så
föraktlig lifsresignation och en så fullständig skepsis
mot allt öfverjordiskt:
På denna mörka väg, om du vill roligt vandra
begär ej i ditt lif utaf dig själf ell’ andra,
den del fullkomlighet som din natur ej tål.
Låt dina sorgers natt vid nöjets skymt försvinna
och sök med tålig dygd och slutna ögon hinna
ett okändt ändamål.
Det stora ode öfver »Själens styrka», skrifvet
1762—63, med hvilket Gyllenborg afslutade sin
ungdoms produktion, är ett sidostycke till den tröstlösa
svartmålningen öfver »Människans elände», och det
fullständigade densamma genom att närmare teckna
den enda idealtyp, en verklig man borde sträfva
till i denna ostadighetens och växlingarnas värld.
Det är den stoiska filosofiens hjältegestalt efter
Catos och Brutus’ föredöme, som här förhärligas,
oböjlig i sin frihetshänförelse, orygglig i sin plikt,
med svärdsudden mot eget bröst hellre än att
dag-tinga med öde och öfvermakt, den vise, som ej
ens bullret af jordens remnande skrämmer.
Af sin ungdoms stoiska läromästare är det
Seneca, som Gyllenborg här står närmast. Redan
Epictet och i synnerhet Marcus Aurelius hafva ju
förmildrat stoicismens lära. Antikens sista vackra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
