Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dygdens sångare - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 10
SVENSKA GESTALTER
förloradt. Det begynner med följande
rousseau-istiska alexandriner:
Med allt, som äger lif, jag stämmer in och kväder
om den fördolda makt, som mina sinnen gläder,
som har en ömsint vård om varelsernas väl,
som tar mitt hjärta in och bildas i min själ,
hvars tempel jorden var, hvars gudom mänskan rörde
förrän en liflig konst dess menlöshet förstörde.
Sedermera presenteras de visa soldyrkarnes
Sarastro, den kloke Zoar.
Högt bland sitt hemlands berg har han funnit
spillrorna af naturens tempel:
den första mänskan hit sitt rena rökverk bar
hon himlen nalkas fick, hon vän af himlen var.
Voltaires och Rousseaus gudom uppenbarar sig
i templet på detta Sinai, och Zoar blir sitt folks
Moses. Sedermera gör läsaren bekantskap med hans
maka Mirha, som Zoar gifver den artiga
komplimangen »din ömhet är ditt snille». Hela sången
slutar med den vanliga operafinalen: landtlig fest
med balett.
Jag skall förskona läsaren från vidare prof på
denna ledsamma dikt, som visar, hur Gyllenborgs
poesi redan nu stelnade i allmän tråkighet.
Ett enda tiotal, 1753—1763, är det således, som
Gyllenborg verkligen är skald, och med skäl kunde
han därför skrifva i sin biografi, att det »Afsked»
han diktat till ungdomen, kanske också bort gälla
sånggudinnan. En kritiker har med anledning af
denna dikt sagt, att Gyllenborg talar om att öfvergå
från ungdomens ljusa år till mandomens allvarstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
