Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår främsta herdedikt och dess skald - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAr främsta herdedikt och dess skald 109
där den unge i botten så i dur stämde sångaren
sökt anslå vännen Gyllenborgs dystra tonart.
Odet skildrar mycket ungdomligt en säkert
hastigt förbifarande stämning af lifsleda och grubbel,
ett mörkt moln på hans solskensklara himmel. Den
mjältsjuke kanslisten funderar till och med på att
»gå ur tiden» och ämnar fördenskull tillgripa salig
Catos bepröfvade svärd. Lyckligtvis besinnar han
sig. I stället för i blod utgjuter han sin sorg i tårar
och känner sig lättad.
Men när i gråt man börjar brista
går lätthet uti sinnet opp.
Alla de andra i Våra Försök intagna dikterna
äro mer eller mindre utpräglade herdedikter och
hafva alla samma ingifvelsekälla: ungdomsberusning,
det gryende driftlifvets fröjder och sorger,
kärleks-trånad, kärlekslust och kärlekssmärta. Det som
fyller hans vers är den första mandomsålderns
erotiska drömmeri, spelande sinnlig fantasilek, detta
»amans amare», som Augustinus ännu på gamla
dagar i sina underbara bekännelser så skälfvande
mindes från ungdomen.
Redan i sin allra första dikt, en försvenskning
af en Fontenellesk pastoral, antyder också Creutz,
i hvilken atmosfär han ville resa sitt af myrten
omgifna sångartempel, då han besjunger
den luft, den söta luft, som kärleksgudar andas.
Doftmätt och varm fläktar också denna luft i
så godt som alla hans verser, och endast af misstag
förirrar han sig någon gång utanför kärleksparkens
gyllene grindar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
