Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår främsta herdedikt och dess skald - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 10
126 SVENSKA GESTALTER
född till naturskildrare, men i hans stora och stilla
själ fanns en svärmares innerlighet och en
lifs-betraktares tankfulla vemod. Detta lynne
framträder i hans bukoliska vers och gifver dem en
stämning af modernare känslofullhet och blidt
elegiskt drömmeri. Det är — tycker man — den
Vir-giliska eklogens sånggudinna, som Puvis de
Chavannes målat på en berömd fresk. Med tankfullt
sänkt panna och stilla, om ej sorgsna ögon skrider
hon i den sida manteln öfver sommarens redan
brända gräs i den tysta middagstimmen, och
olivlundens milda silfvertöcken omsveper hennes gestalt.
Det är framför allt från dessa verk, som
renässansen hämtade uppslag och material till egna
herdedikter och det med en osjälfständighet, kanske
större än på något annat poetiskt område. Betraktar
man ett ögonblick den mest bekanta och berömda
af dessa renässansens pastoraler, neapolitanaren
Sannazaros till många språk öfversatta, i alla länder
älskade »Arcadia» från 1502, en följd af herdedikter,
hophållna af en lös och flyktig prosaberättelse, finner
man ett rent mosaikarbete, så godt som
samman-flickadt af antika vändningar och bilder.
Sanna-zaro själf har visserligen förklarat, att diktens
ingifvelse stammade från barndomsintryck af
landtlig och undangömd italiensk natur. Men faktum
är, att han för att resa till sitt Arkadien ej behöft
lämna studerkammaren, ty — som den siste
utgifvaren visat — finns det i denna dikt »icke en
fras, icke en tanke, knappast ett epitet som äro
hans egna». Allt är taget på kredit ur böcker och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
