Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredmans epistlar - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
SVENSKA GESTALTER
och Grimms journal visa, hur tanklöst och
mekaniskt man parodierade evangelierna, och att detta
var bruk i samtalsspråket, ett allmänt
muntrationsmedel i konversationen är säkert. Från Frankrike
kom ovanan till Sverige. Man kan säga, att Dalin
med sina gäckande predikningar gjort skämtet
modernt först i Lovisa Ulrikas krets, och från den
högre societeten steg det ner till borgerskapet. I
tidningen Posten för år 1768 berättar en satirisk
sedecensor, att man kommit så långt i oförsynthet,
att måltidspsalmerna ersatts af de »profanaste visor
om Moses, Aron, Josef med flera stora bibliska
män». Klagomål öfver gyckel med den heliga skrift
och öfver glåpord mot religion och gudstjänst äro
vanliga från just detta tidskifte. Bellman upptog
sålunda en jargon, som låg i luften. Han gjorde
det med den födde parodistens lekfulla lust att ställa
allt högtidligt och alla former på hufvudet — utan
ond mening. Men för en i botten from, fast svag
och njutningslysten natur var bibelparodien en om
också omedveten och blott för den brännheta
stunden gällande emancipation från de religiösa
banden.
Men det bibelparodiska var endast en ram, en
form, vid hvilken denne lifsbedårade diktare snart
tröttnade — visst är också, att de epistlar, i hvilka
bibelskämtande element förekomma, tillhöra de
äldsta i samlingen. Sedermera blef det själfva
lifvet, de skildrade gestalterna och deras toklustiga
och sorgliga öden, som lockade skalden att vidare
utbilda sin cykel. Man får icke för den rene
lyrikern Bellman glömma människoskildraren, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
