Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Carl Snoilsky - På Snoilskys sextioårsdag - På Snoilskys dödsdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
SVENSKA GESTALTER
mynt han själf älskat samla, skola de — det kan
man säkert döma af de nu redan långt tillbaka
i tiden liggande vers, som han skref, då hans unga
lejon först tog skaldesprånget — oöfverskådligt
långa tider bevara sin prägel och sin skönhet
oför-kränkta. Hans bästa strofer tillhöra dem, hvilka
Gautier kallat varaktigare och starkare än metall.
Och till konstens otadlighet kommer detta för hvar
uppväxande generation lika tjusande, som är en
lifsberusad och ändock stolt ungdom.
8 sept. 1901.
PÅ SNOILSKYS DÖDSDAG.
Hvar och en, för hvilken svensk dikt är kär,
har denna vecka måst hafva Carl Snoilsky i sina
tankar. Med en stark känsla af tillvarons
motsatser var det, man dessa dagar såg Stockholms
sorlande människoskaror samlas kring sjukhuset,
där skalden låg och brottades med döden, samlas
häruppe kring en automobilförevisning, som i sitt
buller, sin mekanism, sin dyrkan af hastigheten och
brådskan är en trogen symbol af tiden. Nådde ett
eko af denna slamrande oro och denna gälla
rastlöshet bädden, där diktaren låg i sina sista
drömmar, och mindes han kanske sin egen underbara
slutstrof i »Poesiens vandring» om de förstummade
lyrornas järnålder?
Men drömlös lyssnare i midnattsstunden
ett ljud förnam, som han med bäfvan tydt.
Det lät som spadtag. Tiden gnagde grunden
på åldrad värld, från hvilken sången flytt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
