Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kungl. M:ts beskickning. Knut Petersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det samarbete mellan Engeström och den danske ministern, som här
antydes, var ett utslag av det närmande mellan Sverige och Danmark,
som vid denna tid inleddes till försvar för neutraliteten och den
neutrala handeln. De överenskommelser mellan de båda länderna, som
ingingos i detta syfte, bidrogo att ytterligare öka misstämningen mot
Sverige i styrande engelska kretsar, men samtidigt också att framtvinga
något större hänsyn från engelsk sida mot den neutrala sjöfarten. När
Engeström lämnade London på hösten 1795, föreföll också, åtminstone
av hans egna uttalanden att döma, som om en viss förändring till det
bättre inträtt ifråga om avgörandet av beslagsmålen och kaperierna.
Lars von Engeström är en alltför välkänd personlighet inom den
svenska historien för att det här skulle vara påkallat att närmare
skildra honom såsom människa eller ämbetsman. Han var en man med
stor erfarenhet och ett nyktert och sakligt omdöme. Han tvekade
aldrig att ställa sig i breschen för sitt lands intressen. I London
framstod han som en orädd och skicklig företrädare för den svenska
neutralitetspolitiken, om vars värnande han otvivelaktigt inlade betydande
förtjänster.
Efter hans avresa förestods beskickningen under någon tid av
friherre Jöran (George) Ulrik Silverhjelm, som ända sedan Nolckens tid i
egenskap av kommissionssekreterare varit fästad vid densamma. Av
sin senaste chef hade han insupit en viss ovilja mot engelsmännen, som
han karaktäriserar såsom »uppblåsta i medgången, envisa i motgången,
samt tröga och overksamma i båda fallen ». Under sin verksamhet först
såsom chargé d’affaires åren 1795—96 och 1799—1802 samt senare
såsom envoyé 1802—05 fann han sig försatt mycket i samma ställning
som Engeström. I likhet med många av de svenska ministrarne under
denna och föregående tid ingick han äktenskap med en engelska, vilket
måhända bidrog att med tiden mildra hans uppfattning av det land
och folk, där han så länge hade sin verksamhet förlagd. Av
historieskrivare har han fått vitsord som en av Sveriges mera dugande
diplo
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
