När karolinerna buro sin stupade hövding från de norska fjällen, hade de fått nog på krig och äventyr. Trötta på fredlösa år, sågo de mot sina hem, där det knappt längre fanns en arbetsför karl, utan pigorna gingo vid plogen. De kände, att vad de långmodigt hade fördragit under hans klinga, det ämnade de aldrig tåla från en vekling eller stackare. Fritt hade ju deras folk fordom levat sedan urminnes tid. Svenskarna voro alltför kunniga och goda att lämnas åt en enda mans vilja till att styras av hans gunstlingar och sängkammarråd. Hade de stått främst på slagfältet, ville de nu också pröva, om inte freden kunde välsigna deras händer och verk och föra dem framåt på sina gröna marker.
Då kung Fredrik, Karl den tolftes svåger, nu slutligen betänksamt kläddes i mantel och krona, fick han genast lära sig att rätta mun efter matsäcken. Ständerna och rådsherrarna bestämde i allt. För honom återstod bara att taga jaktbössan på axeln eller sätta på sig sin allra största peruk och uppvakta de sköna damerna.
Arvid Horn, drabanternas orädda anförare vid Narva, blev i stället den mäktigaste mannen. Vördnadsbjudande var han också att skåda med sina rika silvergrå lockar. Slog timmen för aftonbön, då reste han sig alltid genast på äkta karolinskt vis, om han också hade aldrig så många gäster, och knäböjde med sitt husfolk. När hans galakaross högtidligt gungade genom gatorna, hade han alltid till hands en särskild liten pung med allmosor. Bättre var dock, att fredligt förvärvade penningar hastigt återigen började att klinga i svenskarnas nyss så tomma fickor. Under ofredens bistra tider hade de lärt sig att bättre skatta mycket, som då måste försakas. Det talades inte längre om bataljer, utan om nya lagar, slöjder, näringar och allmän förkovran. På kajen i Göteborg rullades inte längre bara illaluktande silltunnor. Ute på redden ankrade Ostindiska kompaniets ståtliga tredäckare, som återvänt från Kanton den långa vägen söder om Goda-hoppsudden. Sidenklädda kineser trippade i land med tepåsar och porsliner, och matrospojkarna nappade efter deras hårpiskor. Ur en telast kröpo till och med en natt de första kackerlackorna och började att se sig om och förökas i det nya landet.
l det lilla Alingsås, där det förut bara hade funnits tre hundra människor, steg nu rök från en rad av fabriker. Trollkarlen, som där styrde med allt, fast han själv hade börjat med att springa barfota kring far sins oansenliga hus, hette Jonas Alströmer. Där trycktes kattuner och färgades kläden, i myllan bökade införskrivna kinesiska fargaltar och suggor, som voro så tjocka, att spenarna nästan släpade på marken. Får och getter förevisades, som voro ända från Spanien och Marocko eller Asien. Mitt bland alla sevärda märkvärdigheter lät Alströmer sina gäster smaka på en splitter ny läckerhet, som snart skulle bli bondemat i rovans ställe, och det var potatisen. Drog resenären vidare till de stora herrgårdarna, bjödos honom andra ovanliga frukter på tallriken. Och utanför under lindarna dansade krigarna på blomsteräng.
En ljus och solig tid var kommen, och hela Sverige grönskade upp. Ännu stego dock moln i öster, där moskoviterna alldeles invid finska gränsen fortsatte att bygga sitt Petersburg på den forna svenska marken. Mången ung junker, som själv aldrig hade luktat krut, kunde då inte längre hålla styr på värjan i skidan. Några fänrikar drogo till och med blankt framför själva talmansstolen på riddarhuset och ropade på strid.
»Horn och hans sömniga nattmyssor måste ur vägen!» bullrade de krigslystna och slogo stolt på sina hattar. »Hatten är frihetens och manlighetens tecken, och den anstår oss!»
Horn och hans försiktigt fredliga »Mössor» måste slutligen tåga ned från maktens höjder och lämna rum åt de stolta »Hattarna». Stod då någon fattig krigsman på träben i ett gathörn och sjöng, fick han många åhörare, när han stämde upp:
»Sist, när på ljuvlig blomsterplan
jag mina lamm utförde
och satte mig, som jag var van,
där bäst jag lärkan hörde,
så kom till mig en gammal man,
beprydd med silverhåren.
Han såg mig ganska gunstigt an
och hälsade: God måren!Ett fasligt berg mitt för oss var,
att jag rätt häpna för'e,
men gubben sade: Å, var karl!
Vi så ej hisna böre.
Säg, vet du ej, att veklighet
har aldrig vunnit ära,
men däremot manhaftighet
ses alltid kransar bära.Kringom ett präktigt silverbord
tolv svenska Karlar suto,
som talte inte många ord,
men konga-miner guto.
Den elfte var en täcker karl.
Han satt och räkna' pengar.
Han delte ut liksom en far
till sina barn och drängar.Den tolfte var en sirlig, lång
och väl uppväxter hjälte,
den man kund' se ej enda gång
sitt karlahjärta fällte.
Hans ögon voro oförskräckt'
liksom på unga örnar;
hans styva nävar knyttes käckt
som ramar uppå björnar.Hans korta hår, som kämdes opp
avbildade en krona,
som var åt en så duktig kropp
en sirlig huvudbona'.
Hans armar, ben vor' full' av märg,
hans skuldror utav styrka,
hans länder voro liksom berg
och marmorn i vår kyrka.»
Gamla väderbitna karoliner kände det då varmt i bröstet och skakade de ungas händer. Och så blev det åter fälttåg, men utan någon tolfte Karl framför leden. Det gick illa med de stolta Hattarnas krig, och när riksdagen kom, voro de unga junkrarna glada att få smyga hem från fuktiga jordkulor och härsket fläsk till det mer ofarliga ordkriget.
Nu blev det att läsa dagens kvickheter i tidningen Argus eller parlera fransyska vid den puttrande kaffepannan. Men inte heller där bjöds det någon rätt frid. Bäst det var, knarrade stundom listiga steg i trappan. Då störtade fruntimren ut i köket för att gömma kaffepannan, och i en gruvlig hast torkades de våta ringarna bort från bordet. Fönstret stöttes upp, så att kaffedoften flög sin kos som en fågel. Riksens allsmäktiga ständer hade nämligen börjat skaka på huvudet åt allt det plötsliga överflödet och förbjudit den söta kaffetåren. Ingen kunde därför så noga veta, om det inte var någon av ständernas spejare, som kom på besök.
»Bäst vara försiktig», tänkte herr fänriken, som just ämnade taga ett par bloss efter kaffet. Och så stack han den långa kritpipan så kvickt under rocken, att den gick knax av. Det var skatt på att få snusa och röka, och kanske hade han smusslat lite med den saken. Men ännu var det inte slut på villervallan. Också pigan bleknade, när det tog i låsvredet. I en blink ryckte hon det himmelsblå silkesbandet från håret och gömde det under strumpan. Annars kunde det hända, att hon fick betala en sådan otillåten lyx med åtta dagars fängelse på vatten och bröd.
De faderliga ständerna förbjödo helt enkelt alla utländska moder, både pösiga styvkjolar och annan ståt, och sutto i stället själva och tänkte ut, hur alla skulle gå klädda. Tyget skulle vara svenskt. Lädret skulle vara svenskt. Det visste herrn med den avbrutna kritpipan. Men svenskarna voro ännu inte tillräckligt skickliga att bereda, vad de själva behövde. Tyget hade krympt i ryggen på honom, så att det knakade, och lädret i skorna var så hårt, att han hoppade till, när han skulle resa sig och öppna dörren. Skymde så slutligen till kväll efter det äventyrliga kafferepet, och maten skulle dukas fram, var det bra, om rutorna immade duktigt. Då kunde inte grannen titta efter om det fanns konfekt på bordet. Och på sådant snask var det böter.
Det var både att harmas och skratta åt, att människorna skulle sitta så ofria i sina egna hem, och det just när de som mest talade om frihet.
Ur den forna Vasaborgens askhögar hade emellertid ett nytt slott långsamt börjat resa sig. Skikt hade lagts över skikt mitt under de karolinska krigsdagarnas nöd. Byggmästaren själv, Nikodemus Tessin, blev gammal och vit. Ändå fick han aldrig se sitt verks fullbordan, ty det var ett arbete för två mansåldrar. Det fick först hans son, som nu blev Hattarnas förnämsta man.
Var gång han i den blåmålade, granna karossen åkte ut från sitt
eget palats vid Slottsbacken, kunde han kasta en blick uppåt det
väldiga bygget. Det var ett livligt ansikte, som då trycktes mot den
av snö halvt igenmurade spegelrutan. Vagnskorgen hängde i läderremmar
mellan stora hjul, och på Riddarhustorget var det svårt att komma fram
i modden. Luddslitna, fattiga adelsmän, som hämtats på friskjuts till
Stockholm för att rösta efter Hattarnas önskan, passade där på att
riktigt syna härligheten. Tänk, kusken hade fransysk hårknut och
hästarna fransysk svansknut! Och Karl Gustav Tessins egen röda
sammetsfrack var så fransysk, att månget stackars adelshjärta tungt
kände avundens svåra börda. Det var ju illa, att Hattarnas förnämsta
män inte själva voro bättre måna om svensk enkelhet, men det glömdes
snart, då herrarna vandrade uppför marmortrappan i det präktiga
riddarhuset. Här höll adeln sina sammankomster. Utanför på taket
glimmade förgyllda bilder, och inne i salen voro väggarna klädda med
ättevapen, målade på kopparplåtar. Vid bordet satt lantmarskalken som
ordförande med stav och klubba, och uppe under taklisten lästes
inskriften: »Folkets väl den högsta lagen.» Det var också mer än tomma
ord för den adel, som där med hänförelse beredde väg för blomstring
och andliga storverk. Utländska böcker skulle läsas, men inte blott
till nöje, utan för att man skulle lära, tänka och upplysas. Unga och
gamla forskare kappades om att göra uppfinningar, som kunde gagna
fabrikerna och landet. Till sist ansågs nästan ingenting längre
omöjligt i Sverige. De fantasirika svenskarna trodde, att de skulle
kunna odla kaffebuskar och silkesmaskar och spänna kameler för plogen
och tämja skogens älgar att gå i par framför hölasset.
