När Trolle var ordentligt avsatt, reste Arcimboldus ur landet. Men Kristian Tyrann, som tyckte, att avlatskrämaren ställt sig alltför väl med svenskarna, frånrövade honom hans fullastade kistor. I stället att omsmältas till guldsirater eller fromt sjungande klockor i det eviga Rom blevo de svenska avlatspengarna raskt förvandlade till danska lodbössor, krutfjärdingar och armborst. Länge dröjde det heller inte, innan det började dundra utanför Borgholm och Kalmar. Följt av värvade skottar, fransmän, holsteinare och mecklenburgare, närmade sig det danska baneret genom de småländska skogarna upp mot Västergötland.
Herr Sten uppställde sina bönder på den frusna sjön Åsunden. På sidorna upphöggos vakar, och bakom på stranden hopvältrades en bråte av träd och ris till skydd i ryggen. Bönderna blåste i händerna och stampade i isen för att hålla sig varma, och ivriga att få strida svängde de sina taggiga järnkulor, som voro fästa vid klubborna med kedjor. På andra sidan byggde fienderna en skytteborg av sina vagnar och stodo bredbenta och spände på sina armborst.
Herr Sten red modigt fram i spetsen för sitt folk. Hans ljusa häst var synlig på långt håll, och en överlöpare utpekade den för fienderna. Den första kulan kom studsande utefter isen och genomborrade både hästen och den unga riksföreståndarens ben. En dansk präst sprang då upp på skytteborgen med ett kors och ropade: »Vet, att på kyrkdörrarna uppslås redan en bannlysningsbulla mot de svenska herrar, som grusade ärkebiskopsborgen. Nu äro vi här i den romerska faderns namn för att straffa kättarna!»
»Till strids för vår rättvisa sak!» svarade bönderna, och krutröken höljde en stund drabbningen som en dimma. Men deras anförare låg blodig på isen, och gång på gång blevo de tillbakaslagna. Med knapp nöd hunno de att bära honom till en släde och spriddes sedan i vild flykt över skogar och frusna kärr.
På andra sidan Tiveden i Ramundeboda stannade släden utanför de sista Antonius-eremiternas kloster. Det var ett mossigt litet hus, som nästan gömdes under granarna. Träden stucko sina grenar genom det trasiga taket och susade och dånade utanför de tomma fönstergluggarna. I det farliga Ramundeboda tordes ingen bo utan att gå brynjeklädd, och munken, som kom ut, hade järnskjorta under kåpan.
»Jag känner igen dig från sorgedagen i Örebro, där du bragte mig budskapet om min faders död», hälsade herr Sten med matt röst. »Du hade ingen tro på de unga, du, och ville inte följa mig.»
»Unga herr Sten, du har småningom givit mig en annan tro», svarade munken och satte sig bredvid honom i släden med ett skrin, som spred en stark kryddlukt. »Vi ensittare förstå konsten att under bön koka läkemedel av örter. Nu skall jag följa dig och strida med döden om ditt liv, som en småsven strider för sin herre under ett handgemäng.»
Släden ilade vidare med snabb fart. Trots smärtorna glömde herr Sten aldrig en stund sina plikter. Var han stannade, utdelade han befallningar om rikets försvar, fast ryttare oupphörligt anlände med allt dystrare nyheter. I Strängnäs rådgjorde han länge med sin kansler, den fridsamma biskop Mats, men munken, som flitigt ansade såret, märkte, att det började bli brandigt.
»En dag till, och jag är i Stockholm», framviskade herr Sten, när han om morgonen åter lyftes i släden. Kördrängen svängde tömmen för att mana på hästen, och ruskorna visade farvägen över den snöiga Björkfjärden. Fiskaren satt vid sin vak, vedhuggaren gick på stranden med sin yxa, och ingen anade, vad som i den stunden tilldrog sig i den framrusande släden ute på isen. Men munken, som låg på knä i halmen framför den sårade riksföreståndaren med handen på hans bröst, kände, att hans hjärta upphörde att slå.
Det var sent, när Stockholm öppnade sina portar, och släden svängde in på slottsgården. »Är det en sjuk gubbe du har med dig i släden, munk, och vad vill du med honom här?» frågade vakterna och sprungo fram.
»I rådslag var han nog klok som en vis och gammal man», svarade munken de bestörta knektarna och slog armarna om herr Sten för att lyfta honom ur halmen. »Här håller jag i famnen den bästa av svenskar. Förstå ni nu, vem det är? Hjälp mig att bara honom upp till hans änka! Håll portarna stängda, och låt fru Kristina gråta ut i natt! Sedan spörjs det, vad hon lärt av Sturarna.»
Borgarna trängdes hela kvällen i gillesstugorna och frågade varann: »Vem är nu man att stiga fram? Herr Stens son är ju bara ett sex års barn.» Nästa morgon började de ändå att anlägga sina brynjor, ty fru Kristina stod redan mellan stenbössorna vid porttornet. Fast rödögd efter en genomvakad natt, hade hon ett modigt ord för vem, som hon mötte. Rak och smärt gick hon på stadsmuren. Hon talade med timmermännen, och barfota och viga sprungo de ut och höggo sönder broarna, så att ingen längre kunde slippa in i staden. Bevärade skepp förankrades mellan öarna, och hon skaffade kulor både av sten och järn och bly.
En dag sade hon: »Kalmar försvaras nu av änkan fru Anna Eriksdotter. När de tappraste männen dö, få deras änkor ta upp striden. Men vad är det jag ser där ute på malmen? Är det inte en spjutskog?» Då sade slottsfogden: »Trolle har satt på sig biskopsmössan igen och samlat en här, och det tör vara hans sändemän, som komma för att mäkla. Vad skola vi nu svara dem?» »Gå ned», sade hon, »och svara dem med hakebössor och serpentiner, till dess de vända igen!»
När folket ute i bygderna hörde om hennes ståndaktighet och besinnade, att hon var Sten Stures änka, lyftes klubban och pålyxan ur stugvrån. Medan riksföreståndarens lik bars till Gråmunkeholmen, och klockorna ringde för hans själ, vässades åter de bondevapen, som redan så många gånger fått eggen sönderhuggen. Utan att ännu ha förtröttats samspråkade odalmännen om den frihet, som ofta tyckts så nära och ändå beständigt vek undan.
Det led under tiden mot våren, och isarna lossade. Kristian Tyrann
seglade upp på strömmen för att avstänga Stockholm från havssidan, och
på vardera malmen stod en belägrande här.
