Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Social krönika 1924—25 av Bertil Nyström - 4. Förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare - 5. Arbetstidsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
synes också gälla om försöken att i mera radikal riktning utbygga de
former av industriell demokrati, som revolutionstiden under namn av
företags- eller driftsråd påtvingade arbetsgivarna i Tyskland,
Tjeckoslovakien och Österrike och genomförde på lagstiftningens väg.
Visserligen ha krav framkommit på att giva dessa arbetstagarrepresentationer
verklig medbestämmanderätt i företagens ledning, men dessa fordringar
hava under tidsförhållandenas tryck alltmer skjutits åt sidan.
Driftsråden i Centraleuropa synas numera förlorat sin revolutionära karaktär
och inordnats i den bestående näringsförvaltningen, liksom
arbetsgivarna i viss utsträckning övergivit sin negativa hållning gentemot
råden och sökt omdana dem till hjälpmedel för stärkande av
arbetstagarnas solidaritet med företagen. Efter studier på ort och ställe uttalade
ett par svenska sakkunniga som sitt totalomdöme om den lagstadgade
industriella demokratiens verkningar, att dessa ej motsvarat vare sig
arbetsgivarnas farhågor eller arbetarnas förhoppningar.
5. Arbetstidsfrågan,
Såsom den kanske största vinsten av krigs- och kristidens
vedervärdigheter betrakta Europas arbetare det allmänna genomförandet
efter fredsslutet av ett krav, som i trettio år förts fram vid de årliga
1-majdemonstrationerna, nämligen 8 timmars arbetsdag och 48
timmars arbetsvecka. Denna infördes under åren 1918—1920 i flertalet
industriländer på lagstiftningens väg men i andra, t. ex. England och
Danmark, genom mellan arbetsgivare-och arbetarorganisationer träffade
kollektivavtal. Vad Sverige beträffar, redogjordes i Sv kal. 1924 för
1923 års riksdagsbeslut, enligt vilket den fr. o. m. år 1920 gäliande
provisoriska lagstiftningen om arbetstidens begränsning skulle äga giltig-,
het under ytterligare tre år, räknat från den 1 januari 1924.
Visserligen modifierades lagen i vissa stycken, men man kan dock icke säga
att de nyinförda bestämmelserna inneburo någon brytning med
8-tim-marsdagens princip i vårt land.
Riksdagsbehandlingen av detta spörsmål fick en särskild karaktär
därigenom, att frågan om den industriella arbetstiden i våra dagar till
stor del är en internationell fråga. Vid den första internationella
ar-betskonferensen i ‘Washington 1919 antogs en konvention rörande
begränsning av industriens arbetstid till 8 tim. om dagen och 48 tim. i
veckan. Denna överenskommelse kräver emellertid för att erhålla
gällande kraft ratificering från de enskilda ländernas sida, och detta har,
som förut nämnts, hittills endast skett i sju stater, varibland ingen av
de ledande stormakterna. Varken England eller Frankrike har anslutit
sig till konventionen, ehuru man på ledande håll uttalat sig för
ratificering. I Frankrike har jämväl utarbetats och av
deputeradekammaren antagits ett förslag om ratifikation, vilket emellertid skall träda i
kraft först när Tyskland är villigt att göra sammaledes. I Sv. kal. 1925
(sid. 217) omnämndes, hurusom Tyskland under trycket av
överväldigande inre och yttre ekonomiska svårigheter genom en förordning av
den 21 december 1923 begränsat tillämpningen av 8-timmarsdagen på
sådant sätt, att det i praktiken överlämnades åt vidkommande parter
— arbetsgivare och arbetare — att sinsemellan ordna arbetstidsfrågan.
Huru resultatet hittills blivit av denna kraftmätning, visa två
statistiska undersökningar av den tyska landsorganisationen (Allgemeiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
