Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den svenska polarforskningen av Lennart von Post
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
= Den svenska polarforskningen. =
Om vårt lands insats för utforskandet av polartrakternas väldiga
ödevidder gav oss året 1930 en alldeles oväntad påminnelse genom
upptäckten av Andrée-expeditionens dödsläger vid foten av Vitöns mäktiga
landiskupol. Andrées, Strindbergs och Fränkels försök att med
luftballong uppnå nordpolen var en vördnadsbjudande yttring av den
heroiska anda, som präglar hela den långa raden av svenska
forskningsexpeditioner till de båda ishaven. Den stod emellertid i en särklass
bland dessa icke blott därigenom, att luftvägen för första gången
prövades, utan att framträngandet till själva den matematiska punkt, som
kallas nordpolen, var huvudsaken på dess program. Men detta var
likväl icke det enda mål, som Andrée uppställt för sig. Även hans
expedition avsåg att hemföra så fullständiga upplysningar som möjligt
över naturförhållandena inom de trakter på jordklotet, som den
passerade. Och man vet nu, att den fullföljde detta uppsåt på ett
beundransvärt sätt, icke minst under den långa vandringen tillbaka över
drivisen. Ballongen kom visserligen icke till polen. Men dess
landningsplats på 82° 56’ nordlig bredd var den nordligaste punkt på
jordklotet, som svenska män dittills uppnått, och den noggranna
meteorologiska journal, som fördes torde liksom de omfattande
isobservationerna komma att för all framtid räknas bland huvuddokumenten till
Norra ishavets naturhistoria.
För alla övriga svenska polarexpeditioner är det emellertid
utmärkande, att de geografiska, geologiska och biologiska problemen icke
endast utgjorde programmens tyngdpunkter utan helt fyllde dem. Icke
ens upptäckten av nytt land var det mål, som främst lockade de svenska
polarheroerna. Utan deras uppgift var metodiska undersökningar av
de okända ländernas terrängbeskaffenhet och geologiska byggnad, av
deras växtvärld, djurliv och klimatförhållanden, av havsdjupen och
havsströmmarna o. s. v. Genom sina mångsidiga och på det
noggrannaste genomtänkta samt väl genomförda arbetsprogram stå de svenska
polarexpeditionerna alltifrån 1800-talets mitt som föredömen för alla
forskningsfärder av detta slag.
Den första svenska ishavsfärden med naturvetenskapligt syfte
företogs 1758 av Anton Rolandsson Martin på Linnés tillskyndan.
Martin var ute i tre månader, landsteg på Spetsbergen och uppnådde
med sitt fartyg 80:de breddgraden. Hans livfulla reseskildring
innehåller en mängd meteorologiska iakttagelser och zoologiska rön, bl. a.
angående grönlandsvalen.
Det dröjde efter Martins resa 79 år, innan någon ny svensk
expedition utgick till de arktiska regionerna. 1837 bereste emellertid den
unge lundazoologen Sven Lovén Spetsbergens västkust och hemförde
därifrån värdefulla zoologiska och geologiska samlingar. Sin största
betydelse hade emellertid denna expedition därigenom, att den
stimulerade Otto Torell till att på Spetsbergen söka förklaringen till de
geologiska företeelser i vårt land, vilka han och andra hans samtida då
började på allvar misstänka vara spår av en forntida nedisning.
Sommaren 1858. jämnt ett århundrade efter Martins
Spetsbergs-färd, företog Torell, åtföljd av Adolf Erik Nordenskiöld och August
Quennerstedt, med den av honom på egen bekostnad förhyrda jakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
